Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Krigets spindel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
europeiska stormaktspolitiken under åren närmast före kriget och
som bilda utgångspunkt för bokens framställning: i slutet av år
1910 låter Isvolski, som allt sedan sin ungdom ivrat för närmare
ryskt förbund med västmakterna för att via Berlin nå
Konstantinopel, förflytta sig från posten som rysk utrikesminister till posten
som ambassadör i Paris, den plats där enligt en annan rysk
diplomat ”den hälsobringande krisen”, dvs. det europeiska kriget, bäst
kunde förberedas; och i början på nästa år sätta fransmännen i
gång Marockokrisen, ockupera Fez och visa efter en del omsvep
allt tydligare sin avsikt att stanna i landet. Bortsett från det genom
detta senare företag åstadkomna spändare förhållandet till
Tyskland, råkade härigenom hela medelhavsvärldens maktkomplex ur
jämvikt och kom snabbt på glid. Italien störtade sig omedelbart
över Tripolis för att hålla sig i nivå med Frankrike; och sedan väl
Turkiet bundits och i lämplig grad utmattats av detta krig,
kläcktes i sin ordning det första Balkankriget så att säga
automatiskt. Härigenom aktualiserades frågan om de turkiska sunden för
ryssarna, och världskriget följde i sin tur logiskt såsom avslutning
på hela denna process. Detta är den klart och överskådligt
framställda bakgrunden för Isvolskis verksamhet i Paris, och utgör den
händelsekedja, vari han ofta ledande ingrep som skapande ande
och virtuos politisk kompositör.
Under sin första tid har han det en smula ledsamt i Paris: han är
från början inställd på ett europeiskt krig, någon annan lösning av
Rysslands problem kan han för sin del inte upptäcka, men någon
fullt kongenial medarbetare bland franska statsmän finner han till
en början inte, ingen stark ande som man verkligen kan samarbeta
med på allvar om viktiga ting. ”Tillfällighetspolitiker” kallar han
med vemod och en smula förakt de första snabbt växlande franska
ministrar, han har att göra med. Men i januari 1912 blir Poincaré
ministerpresident och utrikesminister, och Isvolskis optimism och
arbetsglädje stiger nu snabbt. Här har han funnit en man efter sin
smak, en man med beslutsamhet och stora vyer; dessa båda
utvecklingens pioniärer förstå varandra snart fullkomligt, och
Isvolski behöver inte längre känna sig som en ensam Johannes i
öknen. Frankrike och Ryssland svetsas allt fastare samman, man
rycker då och då diskret i Englands rockskört; de diplomatiska
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
