Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Dödskamp i högkvarteret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men han är senil, sjuttiofem år gammal, oemottaglig för intryck,
foglig som ett barn inför militärerna och blint förtröstande på
dem. Skyltar i stället för realiteter, mannekänger i stället för
handlingscentra: tillfredsställande statur som förstaplansfigurer i
den stora tragedien har naturligtvis ingen av dessa.
Sedan finns det Ludendorff, och han är onekligen en realitet.
Han gör saker och ting, han fattar beslut, han kommenderar; och
lång tid gör han detta med en kraft och framgång, som nödvändigt
måste framkalla den största respekt. Bristen hos honom är, att han
förefaller sakna generell begåvning; utanför det strängt
yrkesmässiga tycks han inte förstå någonting. Intelligensen ter sig bunden,
personligheten stereotyperad, hela attityden fundamentalt ofri;
han är yrkesman, ingenting därutöver. Han är produkten av ett
system och en organisation, själv en del av systemet, ingen fri
ande, som höjer sig däröver. Han är en tragisk gestalt, tvungen av
situationen och av det andliga tomrummet omkring sig att gripa in
på områden, som han inte behärskar, där hans ingripande, dikterat
av de bästa motiv, nödvändigt blir ödesdigert. Slutligen brister
hans självtillit; ett ögonblick av ångest och hjälplöshet infinner sig;
och med ett konvulsiviskt grepp i blindo kommer han det
kejserliga Tyskland att omedelbart braka samman i spillror.
Allt han företar sig utanför det strängt militära får en
märkvärdigt olycksalig, hjälplös, stundom närmast befängd karaktär. Så
t.ex. när han skall vara ”politisk” och operera med lögn, vilket
inte ligger för honom. Framstående fältherrar och statsmän ha
med ytterligt få undantag aldrig tvekat att taga lögnen till hjälp,
när så ansetts tjänligt för deras syften; det är ett tarvligt medel,
stundom kanske ett påkostande sådant, men i varje fall ett som i
praktisk politik helgas av en stark och obruten tradition. Napoleon
t.ex. ljög ofta och gärna — visserligen enligt egen uppfattning inte
så mycket som Metternich, men likväl mer än nog. Ingen kan
förneka, att han ofta ljög av låga motiv, och i längden skadade han
sig själv hos både vänner och fiender genom det rykte för stor
otillförlitlighet han kom att åtnjuta. Men betraktar man hans
lögner en och en, kunna de visserligen vara hur låga som helst,
men de äro inte imbecilla: hur förkastliga de än må vara moraliskt,
vittna de alltid om intelligens, insikt, beräkning, och duga åtmins-
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
