Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Dödskamp i högkvarteret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tone att förverkliga ett ögonblickligt syfte. Ludendorff är
naturligtvis i fråga om medvetna lögner ett barn jämfört med Napoleon
— moraliskt en långt gedignare person på detta område, sannolikt
också på andra; men när han, ledd av de bästa allmänna motiv och
enligt egen åsikt driven av bitter nöd, hänger sig åt flagrant lögn
och förfalskning, ter sig hans fall oändligt mycket hemskare än
Napoleons, emedan intet förnuft förefaller spela in i akten.
En sådan sak som hans tilltag med protokollet vid kronrådet i
Spa den 14 augusti 1918 synes fullständigt omöjlig att förklara,
om man hos honom förutsätter ett något så när betydande mått av
intellektuell utrustning. Detta kronråd, bevistat av kejsaren,
Hindenburg, Ludendorff, Hertling, Hintze, kronprinsen och några
till, samlades i dyster stämning för att begrunda följderna av den
ödesdigra 8 augusti, ”krigets svarta dag” enligt Ludendorff, den
dag då det först börjat knaka på allvar i tyska västfronten. Hintze
och kronprinsen voro djupt pessimistiska; Ludendorff å sin sida
hade enligt egen utsago insett, att kriget inte längre stod att vinna,
men hoppades ännu på oavgjort parti genom övergång till
strategisk defensiv. Enligt Hintze, som förde protokollet, uttalade
slutligen Hindenburg: ”Generalfältmarskalk von Hindenburg hoppas,
att det trots allt skall lyckas oss att hålla oss kvar på fransk jord och
därigenom till slut påtvinga fienden vår vilja.” Då Ludendorff
efter mötet skulle underteckna protokollet, ändrade han denna
sats så: ”Generalfältmarskalk von Hindenburg förklarar, att det
skall lyckas oss osv.” Efteråt har han försvarat sin handling med att
Hintze och kronprinsen voro så nedtryckta, att det till varje pris
var nödvändigt att höja stämningen. Men, som dr Mohr ytterst
måttfullt kommenterar, ”att detta syfte i någon nämnvärd mån
skulle kunna förverkligas endast genom en medveten förfalskning
av protokollets vittnesbörd, förefaller föga sannolikt”; och det
ohyggliga intrycket av denna episod kommer sig inte av att det är
illa gjort att förfalska protokoll, inte heller av att det är hårt mot
Hindenburg att inte be honom göra denna märkliga rättelse själv,
utan av tilltagets fulländat barnsliga meningslöshet. Som
begåvning gör sålunda Ludendorff ett ytterst problematiskt intryck;
men som karaktär, vilja och fullblodig representant för sitt system
är han en bland de övriga så helt dominerande gestalt, att han
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
