Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Bolsjevikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i den mening vi bruka ordet:
”Det finns”, säger Trotskij, ”vetenskaper, idealistiska,
högtravande, abstrakta, från början till slut lögnaktiga, förknippade med
"eviga sanningar’ och annat dylikt trams — dem sopa vi bort samt
och synnerligen.”
Härmed syftar han givetvis främst på de opraktiska ting som
inte äro till direkt gagn för bolsjevikerna och som därför skola
försvinna, logik, filosofi, etik, historia, klassiska språk, humaniora i
allmänhet osv. Men satsen är i själva verket vidsträcktare än så,
och man kan försjunka i ett bottenlöst drömmeri över densamma.
Man kan fråga sig, om då inte t.ex. kommunism är en ”evig
sanning” för Trotskij själv. Eller Marx? Eller proletariatets
diktatur? Eller den politiska katekesen? Och för den händelse så inte är
fallet — vilket synes vara klart av hans yttrande — hur lång
giltighet ha då dessa ting i sin egenskap av temporära sanningar?
Är sanning endast detsamma som praktiskt nyttiga
ordkombinationer, dvs. för en man i Trotskijs ställning detsamma som
framgångsrik agitatorisk humbug? Kan man överhuvud uttrycka sig i
ord, formulera ett omdöme vilket som helst, utan att erkänna
”evig sanning” såsom en idé? Heraklitus från Efesus, som lärde
alltings föränderlighet, fostrade en lärjunge som emigrerade till
Athen, och som därstädes, när atenarna ville disputera med
honom, icke ansåg sig kunna svara dem med ord, alldenstund varje
yttrandes giltighet varierade från ögonblick till ögonblick, utan
endast förmedelst tecken och åtbörder försökte göra begripligt för
sina vederdelomän, att han icke var identisk med sig själv.
Trotskijs skola befinner sig i en analog situation genom att ha dragit
nära till hands liggande konsekvenser ur vår tids mest remarkabla
och oftast anlitade andliga tillgång, nämligen det vulgära
utvecklingsbegreppet. Allting utvecklas (så resonerar inte bara Trotskij),
det ser man ju klart för sina ögon var dag, sociala inrättningar,
åkdon och frisyrer och kolorerade filmer m.m., vi leva med ett ord
i framstegens århundrade, etc.: alltså utvecklas människan också
andligt, ty principen är tvivelsutan allmängiltig; efter allt att döma
sker processen t.o.m. i accelererat tempo: då utvecklas givetvis
också mänsklighetens andliga möblemang, dvs. ”sanningen”’; allt
prat om eviga sanningar blir sålunda föråldrat nonsens; vilket
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
