Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ett epos om svenskheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte är så lätt att finna någon verklig parallell till. En gammal
engelsk krönikör beklagar sig över att engelsmännen på Irland
under 1400-talet, alltså före religionsskillnadens tid, ofta blevo
irer till själ och sinne, inte bara gemene man utan också adelsmän,
och till och med mera iriska än irerna själva — hiberniores
hibernicis ipsis. De hemföllo åt den bekanta keltiska förtrollningen; men
denna förtrollning är någorlunda begriplig; ty under det
engelsmännen voro de överlägsna såsom statsmän och organisatörer,
hade irerna en på flera områden mycket högt stående egen kultur
att locka med, sitt patriarkaliska klanväsen, sina uråldriga lagar, sin
märkliga konst och sin till praktfull blomstring nådda litteratur.
Den motsvarande finska förtrollningen är svårfattligare, fast
tydligen inte underlägsen i styrka. Är det Runeberg som är den store
ofrivillige trollkarlen och som med bonden Paavo, tiggaren Aron,
den gråa kohorten och andra liknande ting hjälpt till att skapa det
emotionella utgångsläget för fennomaner av svensk stam? Kan
Kalevalaepiken också ha hjälpt till, trots sin (åtminstone i äldre
översättning) skrämmande långtråkighet? Eller nynnar måhända i
själva det finska språkets lena ljud en för mången romantisk själ
oemotståndlig trolldomsmakt? Förmodligen är det hela långt
mera komplicerat än man på rak arm kan föreställa sig (jag är helt
okunnig på detta område); och dr Ekhammar, som helst skriver
om det han älskar, går inte närmare in på fennomanerna och deras
märkvärdiga själsliga metamorfoser.
Självfallet är detta verk, av en man som kämpar för sin stams
rätt att existera, i många hänseenden en polemisk bok, där det
kraftfullt gås till rätta med finskhetsentusiasternas falska anspråk
och felaktiga historiska teorier på skilda områden. Så t.ex.
protesterar dr Ekhammar bestämt mot talet om det finska språkets
överlägsenhet gentemot svenskan, och med den nordiska
forndiktningen såsom förtroget jämförelsematerial betraktar han
sångerna om Väinämöinen med mycken köld — såsom ting som på ett
föga tillfredsställande sätt utvecklats ur lån från väringadiktning i
österled, liksom de äldsta ryska bylinorna. Utan att hemfalla åt
sjuklig sentimentalitet tycker man nästan synd om finnarna, när
till och med den finska bastun förklaras vara ett lån från
svenskarna: låt oss i rättvisans namn inte glömma att detta lån, om det
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
