Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Historia i stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historia i stort
En melankolisk tänkare, jag minns inte vem, har påpekat att man
kan lära sig en sak av historien, nämligen att ingen någonsin lärt sig
något av den. Historiens ledande aktörer på det politiska planet
bibehålla med andra ord, i tidsålder efter tidsålder, en böjelse att
tänka så långt näsan räcker och vara till freds därmed, lugna i sin
förvissning att de såsom handlingsmänniskor inte böra äventyra
beslutsamhetens friska hy, att de äro män att förutsättningslöst
bemästra ögonblicket och att de i varje fall begripa allting bättre
än andra; och Klios och hennes uttolkares lyfta pekfingrar ändra
därför ingenting i varje givet ögonblicks bedrövliga
frihandsmanipulationer. På historiens skådebana, där brist aldrig råder på en
”stor dynamik”, sammansatt av okunnighet, primitiv glupskhet
och den skrala vishet varom Oxenstierna gjorde en berömd
aforism, går det därför sedan urminnes tider som det går; och
imperier och väldigheter, folk och kulturer, ledare och ledda hamna,
efter en tids bullersamt kringtumlande i blindo, med påfallande
lagbundenhet i diket; varpå pelikaner och rördrommar, enligt
profeten Sefanjas vinjett, få tillfälle att på brustna pelare ostört
meditera i en stor stillhet, där Niniveh eller något jämförligt nyss
prunkat.
Respekten för historiens fingervisningar kan stundom infinna
sig på oväntade ställen, men först när det är för sent. ”Må min son
flitigt läsa och begrunda historien”, förordnade Napoleon på
Sankt Helena, sannolikt med en känsla av att hans egen förmåga
att hämta lärdomar ur den källan inte varit fullt tillfredsställande.
Berättelsen om den forne konungen av Persien, som önskade
styrka sig med historiens vishet, saknar inte sin allmängiltighet. I
unga år begärde han av sina lärda en sammanfattning av allt
tänkvärt ur det förflutna. Efter tjugo år infunno de sig med en
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
