Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Om Lund och det lundensiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan stämmer inte citatet längre, för slagsmål blev jag mycket
sällan inblandad i.
Det medförde, att t.ex. universitetets innandömen har jag
besökt, såvitt jag kunnat räkna efter nu i förmiddags, fem gånger. En
gång för att höra på professor Edvard Meyer från Berlin, en gång
för att leta efter toaletten, två gånger släpades jag med som tredje
opponent, och en gång var jag där på en akademisk festlighet, som
jag inte minns vad den handlade om. Men det var allt, och i viss
mån irrade jag verkligen som en främling — men utan klagan. Det
är inte något lyriskt jämmer över mitt framförande, ty Lund var en
bra plats att vistas i, det var visst.
Nu arriverar jag emellertid till den enkla poängen i min
framställning. Det sjunde året av min vistelse i Lund blev jag på grund
av egendomliga omständigheter, som jag inte här kan gå in på,
filosofie kandidat. Och det stärkte min självkänsla så mycket, att
den centrala byggnaden i stan ansåg jag från början inte
universitetet vara — utanför krogarna — utan sedan länge
Universitetsbiblioteket. Och denna byggnad hade jag betraktat redan som filosofie
studerande men aldrig naturligtvis vågat öppna dörren och gå in.
Men såsom bliven av ödet gjord till fil. kand. steg jag in i detta hus,
rädd och skälvande. Jag väntade bara en enda jättelik abstraktion
och konstiga mandarinismer och allt sådant där. Det fanns nu inte
alls. Från det ögonblicket blev mitt liv annorlunda, och där
träffade jag på det mest specifikt lundensiska jag har stött på i mitt liv.
På den tiden, när man var filosofie kandidat, välartad, blåögd och
såg hederlig ut, så fick man lov att gå upp i bokmagasinen och titta
själv, vad där fanns. Då kunde man nästan utan minsta besvär bli
en lärd man. Man lånade hem böcker, sedan man tagit reda på vad
som fanns. Men det avskaffades tyvärr, därför att professorerna
var tankspridda — de fick också springa omkring däruppe, och de
satte in böckerna fel — och så fick vi inte gå där längre. Men då
upptäckte jag i brist på att vandra i bokmagasinen, att om man vek
av till höger i stället och gick igenom det stora arbetsrummet, där
vetenskapen skred framåt vid långa bord, så kom man in i en liten
helig asyl och därifrån in i det allra heligaste; det var
tidskriftsrummet. Där satt ett antal män. Man gick och tittade, och var det en
stol ledig så satte man sig ner. Under en timmes lopp orienterade
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
