Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vederläggning af de skäl, hvarmed man söker bestrida Öster- och Vesterbottniska samt Vesternorrländska städerna fri seglation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men vill svenska kronan i det längsta behålla detta land, ser jag
ingen orsak, hvarföre stapelfriheten nekas. Att dess handel nu är
under tvång, att tvånget hindrar folk- och varumängden, det är visst; att
brist på varor och folk utgör ett svagt land, att svagt land meddelar
svag styrka till sin krona, äro saker, som ingen nekar. Att man nekar
norrbottningarna stapelfrihet, är således att med det samma neka riket
en möjlig, en loflig, en efterlängtad tillväxt i rikedom och välmåga.
Nej, säger man, det är en annan orsak. Hvad då? Att
deri-genom hindra lurendrejerier, som nödvändigt måste ökas, när handeln
växer i en gränseort: jag hade så när glömt den saken. Härvid tager
jag för afgjordt, att stapelstäderna öka dessa provinsers handelsrörelse
och i följd deraf äfven inrikes produkter. Ju flera de äro, ju mindre
nyttjas lurendrejarevaror. Tillverka de sjelfva några till utförsel
förbjudna varor, som dock i grannskapet äro begärligare, tillstår jag gerna,
att de gå öfver gränsen, om de intet hemma betalas lika dyrt; men
om de dermed skada eller gagna vårt allmänna, derom må hvar
eftertänksam döma. Du säger: en större handelsrörelse har alltid mera
pengar i följe med sig. Ju mera pengar röras, ju mera går deraf öfver
gränsen, riket till märklig skada. Härvid måste jag uttryckligen vidgå,
att jag på intet sätt kan begripa grunden till förbudet emot redbart
mynts utförande utur riket. Den, som mer förstår, må benäget
underrätta mig. Tillstädja utländsk handel, men förbjuda att med redbart
betala deras varor, förstår jag intet. Betala i banko-transportsedlar är
intet förbjudet. Väl! Men månne utländingen kan förpligtas, att hålla
dem för redbar betalning, fast de intet med redbart inlösas, såsom rikets
egna inbyggare måste göra? Inlösas de, så går ju med det samma
ändock lika mycket redbart [mynt] ut; hvarföre fick jag då intet strax
göra det ?
§ 57.
Men detta gör mig inga grå hår. Man betalar med sådant mynt,
som bland oss går och gäller, och det vet jag är intet förbjudet, och
ehuru jag vet, att någon derför måste gifva honom redbart igen, den
som har fått det om händer, och jag i mitt köp får betala honom ränta
för det kapital jag måste förskrifva mig skyldig till för den tiden han
vet sig blifva i mistning af en redbar betalning derför, oroar det mig
dock nu intet. Men hvad bedröflig influens vår yra vexelkurs haft i
gränseortema uppå vårt redbara mynt, det ömmar mig för mycket. När
kursen ifrån 1739 begynte stiga, voro rikets undersåtar, men i
synnerhet gränseortema härom uti fullkomlig okunnighet, utom dem som hade
att göra med vexlar; men utländingen, som intet kunde förblindas af
dalemamnen, såg det strax. Undersåtame tryggade sig vid daler och
marknamnen. De hade grund dertill i 9 § regeringsformen och
kungaförsäkrans 18 § och trodde, att en riksdaler eller 2 lod 14-lödigt
silf-~ver, en 9-dalers sedel, [en] 9-dalers plåt, 96 enkla slantar, 16
6-styfvers-stycken etc. allt voro lika gällande. Så snart vexelkursen begynte att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
