236 MOTVILJA FÖR SMICKER. 2. .. Min bäste Gabriel . . . I dessa rader ligga mitt hjärtas känslor utgjutna, och de souvenirer, som äro där förvarade, äro minnen af personer, som varit mina närmaste bekanta, som jag kan våga kalla mina vänner. Deras bilder hafva i sången ofta sväfvat för mig. Deras minne skall öfverlefva mig — det skall följa mig öfver grafven in i himlen. Carl.» Detta är naivt, det är mycket svärmiskt, men det är dock det samma drag, som allt från ungdomen genomgår kung Carls karaktär ända till den stund, han med en kär väns, löjtnant Gyllenrams, hand i sin, omgifven af några de vänner, han kanske mest älskade, för alltid tillslöt sina ögon. Men hur svärmisk hans uppfattning af vänskapen än var, så är det ett faktum, att han ärligt sökte realisera den i handling; en mera hjälpsam och deltagande vän än han själf skall man svårligen kunna finna; det behöfdes endast, att någon af hans omgifning såg nedstämd eller betryckt ut, så var genast hans vakna deltagande redo att ej endast genom ett hjärtligt ord, utan också i råd och dåd lämna bistånd, när så behöfdes, och vi antaga med fullt skäl, att detta ofta var fallet. Att han själf personligen och framför allt hans kassa därvid fingo mer än en gång sitta emellan, bekymrade honom föga, och det är ju nästan en gifven sak, att en man med hans natur ofta skulle utsättas för att bli narrad. Hans goda hjärta och hans gifmildhet voro allt för väl kända, för att ej en och annan lycksökare skulle känna sig manad att ockra därpå. Men ett kräfde han af sina vänner: att de öppet skulle uttala sin mening och alltid föra sanningens språk. »Det är konungarnes olycka, att de ej vilja höra sanningen», är det bekanta yttrande, som deputeraden Jakoby under de svåra novemberdagarna i Berlin 1848 fällde till konungen af Preussen. Om detta än i allmänhet kan sägas gälla som regel, äger det dock icke sin tillämpning på den svenske kung Carl. 2Sanningen», yttrar han själf i en af ofvannämda dagböcker, »sanningen uttalad i rättan tid är det säkraste sättet att bibehålla sig själf och andra, och den vän är värd att mista det förtroende man hyser för honom, om han är rädd att uttala sanningen samt därigenom uraktlåter att väcka den