RÄTTFRAM FÖRTROLIGHET. 37 andre till eftertanke på sina fel. Ingen upphöjd själ kan förnedra sig till smickrare, och smickret är — ur denna synpunkt sedt — afgjordt att förkasta. Däremot är det ljuft att se en vän deltaga i ens sorger, tröstande, upprätthållande och ingjutande mod i ens hjärta. För en sådan vän kan man äga fullt förtroende, ty han är ej falsk.» Jämlikhet, förtrolighet, obesvärad kamratlighet trifdes i hans närhet. Han önskade också, att de af hans vänner, han mest höll af, skulle på tumanhand säga »du» till honom, hvilket dock knappast torde af dem hafva blifvit efterkommet. Han kallade dem alltid vid deras förnamn, eller också använde han ännu förtroligare benämningar, hvilka, ofta skämtsamma, nästan äro att betrakta såsom smeknamn, med hvilka han ville uttrycka den vänskap, han hyste för en och annan. Professor Boklund kallades sålunda »Bokis», professor Scholander »Scholis», v. Dardel hafva vi i värsar af kung Carl flera gånger sett kallad »Dandy», Gyllenram kallades alltid »Tass» — efter den gyllene björnramen i vapnet — och en person har från ett af konungens lägermöten berättat oss, att man i högkvarteret ständigt hörde konungen ropa än på Pappenheim, än på Achilles, Ajax, Brædaker, Christian o. s. v. »Också var han hjärtligt och uppriktigt afhållen af sin närmaste omgifning.» Hans bref till sina vänner visa samma rättframma flärdlöshet. Någon stark brefskrifvare tyckes han ej hafva varit. Sina inre känslor uttryckte han endast i sina dagböcker eller muntligt till någon pålitlig vän. De bref, vi varit i tillfälle att se, äro med högst få undantag mycket små till formen och mycket lakoniska till innehållet; men ingen kan skrifva mera enkelt, naturligt och ofta hjärtligt till sin vän. »Min hedersvän!» — »Min bäste vän!» lyder vanligen öfverskriften, och meddelandet, sällan framstäldt i form af befallning, utan oftast som en vänlig önskan, ibland som en anhållan, undertecknas: »Din vän Carl», — »Din tillgifne vän Carl», — »Din ärligt tillgifne vän Carl». Allt kryperi var honom förhatligt; det fans i hans natur intet beräknande, ej en skymt af slughet. En man sådan som Napoleon I med sitt titaniska snille förstod att draga för-