38 ANSPRÅKSLÖS TANKE OM SIG SJÄLF. del af allt, till och med af sina fel, af sin uppbrusande råhet och vrede; pekande på sin hals kunde han exempelvis säga: »Hos mig har vreden aldrig kommit högre än hits. Kung Carl hycklade lika litet vrede som vänskap; hos honom rådde i detta hänseende, liksom nästan i alla andra, så ringa beräkning, att han snarare lade i dagen en viss, så att säga, lättsinnig likgiltighet för den skada, hans fel kunde vålla honom. Men om någon, för hvilken han hyste värklig aktning, sade honom ett sant manligt vänord, upptog han aldrig detta illa, snarare stegrades därigenom hans vänskap. Denna hans egenskap fann äfven sitt stöd i den ringa tanke, han hyste om sig själf; något som däremot kommer andra att om honom tänka så mycket högre. Det låg i hans karaktär, hvilken en ytlig och utanför stående mängd trodde vara stolt och själfsäker, en rätt stor grad af ödmjukhet, som framskymtar både i hans väsen och i hvad han vid flera tillfällen yttrat och skrifvit. Så i hans förhåällande till Gunnar Wennerberg. Som unga »studenter» hade prinsarne Carl och Gustaf varit de ifrigaste att »hissa» denne den dag, då han blifvit promoverad till magister; under studenternas jubel hade de båda prinsarne fattat tag i honom och sålunda höjt honom upp öfver mängden. Och det var alltid med beundran kung Carl äfven framdeles såg upp till denne sin ungdomsvän; dennes byst stod i hans arbetsrum, och kungen betraktade det nästan som en heder för sig, då Wennerberg besökte honom; det var äfven här: vän emot vän, man emot man. Det fans hos Carl XV intet öfvermod; han tvärtom underskattade sin egen karaktär och begåfning, och detta var ej alltid till båtnad just för hans egen karaktärsutveckling. Ty större själftillit gifver större moralisk styrka. Ett betecknande drag rörande detta hans underskattande af eget personligt värde kunna vi anföra; det talar tillräckligt i detta hänseende. Han hade varit, lindrigast sagdt, nog tanklös att hyra en liten villa helt nära Ulriksdal åt en ung »väninna», vid hvilken han var mycket fäst. Dit begaf han sig också ganska ofta. En af hans äldre adjutanter, hvars namn vi ej anse oss böra nämna, ogillade i likhet med de flesta andra, att ifrågavarande