INFÖR EN SANNINGSÄGANDE VÄN. 39 dam befann sig så nära i grannskapet af den kungliga bostaden. Han nekade därför till slut att vara konungen följaktig på hans ofvannämda besök. »Och hvarför då, om jag får fråga?» utropade kung Carl häftigt uppbragt. . »Emedan jag anser det oriktigt.» »Men om jag befaller dig?» »Förlåt, E. M., men jag lyder endast de befallningar, som mitt samvete gillar... E. M. har enligt min tanke här handlat orätt och oridderligt ...», hvarpå alla skälen för det öppna påståendet ärligt framlades. Och hvad svarar väl kung Carl? Månne han i uppbrusande vrede öfver en dylik djärfhet, liksom Napoleon I emot ärkebiskopen af Gent utbrister: »Ni har ett dumt samvete, min herre», och vänder den dristige ryggen? Månne han i onåd affärdar honom och bortvisar honom från sin person? Nej, kung Carl står helt tyst och tankfull, blir allt allvarligare och blekare, står med nedslagen blick och vrider och tvinnar sina mustascher; till slut ser han upp med tårfylda ögon, lägger armen omkring den frimodige talarens hals och säger: »Du har rätt, tusen gånger rätt, och jag har orätt. Hvarför har jag ej alltid haft sådana vänner som du — som sagt mig sanningen — jag hade då ej blifvit en sådan — — —», tillade han med skälfvande röst, i det han gaf sig själf ett nedsättande epitet. Med denna böjelse att med en viss ringaktning stundom omtala sig själf sammanhängde otvifvelaktigt hans vana att emellanåt ej tala full sanning, när det gälde hans egen person. En förklaring af detta hans fel finner man uti det förut citerade yttrande, som han, medveten om denna sin brist, någon gång kunde fälla om en sin ungdomslärare; en annan förklaring däraf finna vi uti hans sydländska natur, hans »gascognenatur» så att säga, hvilken här åter bryter fram. Han talade ofta själf med en viss belåtenhet om att han härstammade just från detta landskap: »Jag är från Gascogne, som du