40 *GASCOGNADER.. vet — jag härstammar från Gascogne», o. s. v. 1. »Gascognaden» låg mycket för honom; hörde han någon berätta ett äfventyr eller något dylikt, ville han ej vara sämre, utan var genast till reds med en historia, som öfverträffade berättarens, sak samma i hvad belysning han, kungen, då själf kom att framstå. Detta, att ljuga om sig själf, var något, som således rent af låg honom i blodet, och som under hans uppväxt aldrig blef motarbetadt. Men till hans beröm må sägas: han gjorde nästan ständigt sig själf mycket värre, än han var. Detta var dock åter mången gång en följd af hans afsky för alt skvaller och förtal. Han tålde ej, att något klander uttalades vare sig mot hans personliga vänner eller mot andra honom mera aflägset stående personer. Hände det, att någon af hans omgifning i hans närvaro om en frånvarande fälde ett bäskt omdöme, brukade han afbryta eller nedtysta detsamma med de orden: »Säg inte det, säg inte det — jag själf är mycket värre, jag har sagt och gjort det och det», och därmed kunde han pådikta sig själf motiv och handlingar, som ej voro sanna, på det att den omtalade ej skulle framstå i alltför mörk eller ofördelaktig dager. Man må kalla detta svaghet eller hvad som hälst; men man måste i motivet finna något, som åtminstone ej nedsätter kung Carl. 1 I sammanhang härmed vilja vi meddela en liten lustig och för kung Carl mycket betecknande tilldragelse från hans besök i Paris 1867. Under de 14 dagar han sommaren detta år incognito vistades i världsstaden, roade det honom mycket att, då han med ett par svenska följeslagare promenerade i Champs Elysés, inlåta sig i samtal med obekanta personer. Jämte de förra satte han sig altså en dag på en bänk och började samspråka med en där sittande elegant demimonde-dam, i det han bemödade sig att tala sina förfäders, gascognarnes, språk. Efter några inledande allmänna fraser yttrade kung Carl: »Jag är från Gascogne, jag!» — »Ja, det hör man mycket väl på talet». — »Hvad tror ni då jag är för slag? — »Åh ni — ja, ni är en italiensk oljehandlare, ser det ut». — »Än den där då?. frågado kungen och pekade på den ene af sina foljeslagare. »Det ser man nog — det är en ölbryggare från Tyskland». — »Nå, den här herrn då», fortfor kungen, pekande på den andre. »Det är en af våra civilklädda officerares, svarades genast och utan tvekan. Kungen, som gärna själf skulle velat blifva tagen för civilklädd offcer, blef en smula misslynt, sade ej ett ord mera och gick hem.