42 DEMIRGIAN. dade sålunda på kungens egen öppenhet och hans hat till skvaller. »Jag hör inte på folk, som talar illa om andra», har han också vid ett tillfälle yttrat. Med undantag af de allra första regeringsåren skall vid Carl XV:s hof just på grund häraf hafva rådt en brist på »intriger», som lär vara ytterst sällsynt i dessa de högsta samhällskretsarna. Och visst menade han allvar, då han en gång 1865 i en »visa vid ett gladt tillfälle» till grefve Edvard Piper utbrast: »Aldrig något fel förstoras Under vänskapens kontroll.» I ett bref, som han under sin sjukdom 1871 skref till en vän och hvari han tog afsked af denne med anledning af en förestående svår operation, hvars utgång kunde tyckas oviss, yttrar han bland annat: ». .. Du har beständigt flärdfritt fört sanningens varnande ord på din tunga för att rätta mina fel. Gud signe dig därför. Du har aldrig talat illa om mina vänner, men du har ofta varnande öppnat mina ögon. Tack — därför!» Hans ovilja att lyssna till hvad som sades om andra förklarar äfven den äljes sällsamma omständigheten, att han kunde lägga i dagen en nästan trotsig envishet, då det gälde någon af dessa så kallade vänner, hvilkas inflytande på honom han själf kände — och till slut äfven erkände — vara olycksbringande. Ehuru Demirgian ej var den ende, vilja vi endast exempelvis åter nämna honom, hvars namn före hitkomsten lydde: Habib Bey. Han hade i medlet af 1860-talet anländt till Sverge såsom stallmästare hos vicekonungen af Egypten, medförande ett par arabiska hästar från denne till kung Carl. Det påstods dock sedan, att detta endast varit en fint af Demirgian, på det han måtte få tillfälle att komma i beröring med kung Carl; denne skulle nämligen till sist själf hafva fått betala hästarne.