DEMIRGIAN. 43 Demirgian var altigenom en äfventyrare i stor stil 1. Utom det att han säkerligen lyckades på sätt och vis imponera på kung Carl, hade hans inflytande sin förnämsta grund däri, att han såg och smickrade de svaga sidorna i kungens karaktär; med alla sina »insinuanta och fängslande» egenskaper, framför allt den att kunna roa kungen, fick han också som bekant öfver denne ett allt för stort och skadligt välde; han utnämdes till och med till konungens stallmästare. Endast så småningom och först då den listige gunstlingen råkat att demaskera sig, lyckades det kungens omgifning att aflägsna honom. Fullkomligt skedde ej detta förr än några månader före kung Carls död och då i samband med en sorglig episod, som vi framdeles i korthet skola beröra. Demirgian var emellertid allmänt afskydd och föraktad, och ehuru kung Carl bevisligen ej ville lyssna till sina vänners föreställningar, hafva vi dock af allt, vi hört, fått det lifligaste intryck af, att han aldrig hyste hvarken någon värklig vänskap eller någon sympati för mannen. Ty, oaktadt han envist nekade att sätta tro till eller fästa afseende vid de upplysningar, man gaf honom rörande denne, vredgades han dock egentligen ej på dem, som framburo dessa, hvilket han otvifvelaktigt skulle hafva gjort, i fall fråga varit om någon, han värkligen höll af. Några få drag äro nog att klargöra detta förhållande. 1 En skildrare har tecknat denne kung Carls »onde genius» sålunda: »Ehuru brunhyad, svartögd och smidig, hade han i sitt yttre ingenting af den orientaliska typen i dess ädelhet; däremot var han en typ för österländingen i dess förfall — — — Hvad han af den moderna civilisationen tillägnat sig var dess laster, som han sammangjutit med den onämnbara sedeslöshet och korruption, som kan finnas hos hans egen ras. Han var redan vid sitt första uppträdande en medelålders man, men föreföll mycket yngre, än han var. Han hade en outtönlig fond af list, förslagenhet och förställning, kunde när han så ville vara ytterst intagande, var allt efter omständigheterna krypande artig eller förnämt värdig; han var utan tillstymmelse till uppfostran, men kvick och världserfaren, samt hade genom umgänget med människor af alla möjliga slag och klasser från de allra högsta till de allra lägsta, bland hvilka han under sitt skiftande lif lefvat och rört sig öfverallt i världen, förvärfvat sig ej blott ton och sätt, men äfven kunskaper.och insikter tillräckliga att slå »blå dunster» i ögonen på den societet, hvari han för tillfället uppträdde»