50 KUNG CARL I VÄNKRETSEN. erkändt främste statsmän, som samtidigt också var en af kung Carls äldste och närmaste vänner: »Det var egentligen i privatlifvet — på resor eller hälst i hans atelier, då han stod i skjortärmarna och målade, man kunde lära att riktigt förstå och hålla af kung Carl». »Nu vill jag bara vara människa, slippa att vara konung», brukade han ofta säga, då han befann sig i sin förtroliga krets, vare sig denna för tillfället utgjordes af utvalda vänner bland hans officerare, eller han befann sig i något enkelt konstnärslag. Här, hvarest »— — gj statsministrar Störa muntert lag», som han en gång uttryckte sig i en skämtvisa, fick han vara sig själf och slapp att lägga band på sin naturliga godlynta munterhet, hvilken visserligen ofta kunde bli bullersam och grofkornig, men aldrig afsiktligt sårande. Medelpunkten i vänkretsen var han själf. Och ehuru han själf för länge sedan är borta, är det dock den gemensamma kärleken till honom, som allt fortfarande sammanhåller denna krets eller rättare hvad som i lifvet finnes kvar af densamma. År efter år har kretsen glesnat, och en efter annan af skung Carls vänner» har gått hädan, men hos de kvarlefvande har hvarken tiden eller de måhända allt mera skilda intressena kunnat matta den tacksamma tillgifvenheten för hans minne. »Det måste vara en icke vanlig personlighet», har en af desse vid ett tillfälle skrifvit till oss, »som i lifstiden vetat att så länka tillsammans människor af så olika beskaffenhet och skaplynne, att ännu lång tid, efter det döden borttagit all möjlighet till egoism eller personlig äregirighet, borttagit det väsentliga elementet i kedjan — honom själf — sammanhållningen länkarne emellan på intet sätt förminskats, snarare ökats.» Hvarje år den 3 maj samlas dessa vänner för att fira hans minne, och mer än ett allvarsord af otvifvelaktigt äkta kärlek blir då uttaladt. »Vi skola så fortfara, så länge två af oss äro i lifvet, och den siste af oss dricker ensam kung Carls skål-, är deras bestämda försäkran.