52 VÄNNERS VITTNESBÖRD. ej mera sin hälsa. »Han sörjde sig till döds», hör man mer än en yttra, som är närmare bekant med förhållandena. Ett sådant vittnesbörd väger tungt för kung Carls personlighet, liksom öfver hufvud taget den starka kärlek, hans närmaste omgifning hyste för honom, och hvilken, som vi redan antydt, hos de kvarlefvande är så liflig, att rösten blir bruten, då de tala om »sin kung». Vi hafva sett bevisen härpå uti grånade mäns fuktiga ögon, vi hafva sett män, ännu i sin bästa ålder, ej i stånd att dölja sin rörelse, då talet fallit på kung Carl, män, som kunna räknas till de främste i landet, ej endast genom börd, utan genom allmän aktning och anseende, tillhörande militära, konstnärliga eller literära kretsar. Och vi ha sett detsamma hos ädla, fina kvinnor, hvilkas allvar kan freda dem för hvarje flack anmärkning, att »kung Carl alltid hade tur hos könet». Och detta efter nära 20 år! En sådan trofast hängifvenhet värmer andra; den tillhör något af det bästa i människolifvet — den må ägnas en kung eller en lågättad man: det är personligheten det här gäller, och där denna kunnat framlocka sådan trohet, där har den varit fullhaltig och äkta. En berättelse — visserligen en legend, men såsom sådan vacker och helt visst ägande sin psykologiska sanning — omtalar, att efter kung Carls död i Malmö landshöfdingresidens under flera års tid djupa, tunga snyftningar nattetid hördes från det rum, hvari Sverges konung aflidit; och, säger sägnen, dessa voro ekot af de vid dödslägret vakande vännernas sorg.