KUNG CARLS OMDÖME OM MÄNNISKOR. 53 3. ==F;F 2 jung Carls vänsällhet äfven utom den trängre kretsen zI af hans närmaste omgifning härrörde förnämligast J af den öppna och flärdlösa hjärtats godhet, som gjorde honom så öfverseende och försonlig emot andra, så hänsynsfull och vänlig emot personer af alla stånd och klasser, af alla yrken och tänkesätt, mest dock mot olyckliga, sjuka eller på annat sätt nödlidande. Då man genomläser hans förut flera gånger omtalade anteckningsböcker allt från hans första ungdomstid, faller det genast i ögonen, huru han ständigt bemödar sig om att se det goda hos människorna och i deras bevekelsegrunder. Det är hela försvarstal, han här i ensamheten kan framställa till förmån för den eller den personen, om hvilken han hört något förklenande ord. Han bemöter klandret, söker förklara felen. Han bemödar sig ständigt att utröna, hvad som finnes »bakom skalet», bemödar sig att vara sann och rättvis. Det finnes en hel följd af egendomliga små uppsatser, skrifna uteslutande för honom själf och ej alls affattade i något slags novellstil, utan helt enkelt utgörande hans samtal med sig själf. Han kallar dem »porträtter». Och sådana har han under många år roat sig med att teckna; säkert skulle mången hofdam från hans tid, gammal och ung, mången högt stående person efter tagen kännedom om bilden hafva igenkänt sig själf, kanske med ett uttryck af förlägenhet öfver de många goda sidor den d. v. unge prinsen funnit hos honom eller henne. Att studera karaktärer och i dem liksom utvaska guldet tyckes sålunda hafva haft en stor lockelse för honom. Han yttrar själf därom, då han omnämner anledningen till dessa