54 KUNG CARLS OMDÖME OM MÄNNISKOR. små »bilders» uppkomst: »— — Det roar mig att lära känna personers karaktärer, och jag anser äfven detta nöje nyttigt. Råka de (dessa porträtt) blifva allt för skarpa, är det visserligen emot min vilja — —». Det sista tillägget är obehöfligt. »Skarpa» i den vanliga bemärkelsen af bitande eller stickande äro aldrig hans domar öfver andra. Men sitt omdöme och sin iakttagelseförmåga uppöfvade han naturligtvis betydligt genom detta sätt att studera människor. Oaktadt det i hans lynne aldrig fans någon beräkning, ägde han dock klar blick för en persons rent mänskliga värde utan anseende till börd och rang. Detta ledde honom äfven i valet af rådgifvare, vänner och tjänare. Det finnes ett af dessa porträtt, nedskrifvet i slutet af 1840-talet, hvilket synes oss särdeles betecknande för kung Carls uppfattning. Mången skall kanske invända, att hvad den tjugoårige ynglingen tänkte ej kan tilläggas mannen. I detta fall vilja vi genmäla, att ehuru kung Carl naturligtvis i inre hänseenden hade en rik utvecklingsbana att genomgå, en bana, betecknad både af godt och ondt, innan han uppnådde den allvarliga, lugna fasthet, som utmärkte honom under hans sista långa lidandes år, han dock under hela sitt lif bibehöll ganska oförändrade många af de drag, som utmärkte honom i hans ungdom. Till dem hör en viss naivitet, något nästan barnsligt godt, som särskildt framstack Just i hans försonliga uppfattning af andra människors bevekelsegrunder; han var måhända äfven i detta hänseende en fantast, men en sådan af varmaste, ädlaste slag; han såg mycket här i världen i den varma färgton, som det egna hjärtelaget lade öfver personer och förhållanden. Han hade en böjelse att idealisera, såg, så länge han lefde, endast ljusa sidor, drag af oegennytta och osjälfviskhet, där andra tyckte sig skönja raka motsatsen;: han bibehöll alltid denna ungdomliga hänförelse, som man hos mera mogna personer sällan eller aldrig finner, så vidt de icke kännetecknas af ett oreflekterande skaplynne liknande hans eget — en hänförelse, som dock under en viss tidpunkt af hans lif fick en stark uppblandning af öfvermättnad.