HÄNSYN MOT UNDERORDNADE. 71 stack in hufvudet och ropade gladt: »Goddag, goddag, mor Johanna — nu är jag här igen!’» Såg han henne genom fönstret eller ute bland folket, alltid lyfte han aktningsfullt på hatten för henne, äfven då han befann sig midt i skaran af den lysande hofsviten. Då hon blef för gammal att med full kraft sköta mäjeriet, var det kungen själf, som »sade upp» henne, och det sätt, hvarpå han gjorde detta, så varsamt och hänsynsfullt, vittnar om, hur svårt det var för honom att komma fram med något, som kunde vålla smärta eller förödmjukelse. Man kan ännu i dag vid besök på Bäckaskog få höra den gamla, fullt själsvakna kvinnan berätta om det samtal, hon vid detta tillfälle hade med kungen, huru han tog hennes hand och lofvade henne, att hon till sin död skulle få bo i sin vackra kammare och få sin fulla lön. »Och han ville inte säga upp mig, så någon hörde det», brukar hon tillägga, i det hon rak och spänstig reser sig upp ur sin stora länstol, »han lät mig följa sig genom hela mäjeriet in i det innersta rummet, och han klappade mig på axeln och sade: var inte ledsen du, Johanna —jag vet nog, hur duktig du är — men ser du, jag skall öka på med fler hästar och inte ha så många kor och behöfver bara en ladugårdspiga’ — så det var inte för det jag inte dugde längre — Gud välsigne honom, han var en god herre.» Detta okonstlade vittnesbörd från en kvinna af folket talar högt om Carl XV:s oöfverlagda godhet. En följd af det älskvärda draget att vilja liksom dela med sig åt och glädja andra var också den stora frikostighet, hvarmed han utdelade cigarrer och dylikt åt soldater, sjömän, alla möjliga människor, han påträffade. Stod hans börs till tjänst för hvarje nödlidande, så stod hans cigarretui öppet för nästan alla och en hvar. Mångfaldiga berättelser finnas härom från hans möten, resor m. m. Vi vilja endast anföra en liten skildring af en person, som i viss mening stod kung Carl ganska nära och som i egenskap af hans »frimuraresändebud» ofta infann sig att för honom aflägga rapporter om en eller annan beskickning: — — »En måndag i veckan före jul (1869) satt jag ånyo på min stol i hans atelier.