FÖRHASTADE LÖFTEN. s9 sig obemärkt undan från sitt gömställe, och offret för mystifikationen fick aldrig veta dess rätta sammanhang. Kuren hade helt och hållet misslyckats. Denna kung Carls oförmåga att säga nej till en bön eller anhållan åstadkom så att säga en viss svaghet i hans karaktär. Den förledde honom nämligen att allt för ofta gifva förhastade löften, som det sedan ej alltid stod i hans förmåga att hålla. Det kunde till och med hända, att han gaf samma löfte åt två personer, då han t. ex. bortlofvade en eller annan plats. Han har härför blifvit tillräckligt klandrad, och naturligtvis ej utan rätt, ehuru den bitterhet, hvarmed stundom klandret framkommit, ej varit på sin plats. Ty afsikten var aldrig svekfull. Ehuru hans ord tyvärr ej alltid var »kungsord» i vanlig mening, sökte han dock hålla hvarje sådant, så fort det gälde hans egen kassa eller mera berodde på något beslut af honom ensam. Lockades han däremot af sin lust att hjälpa till ett löfte, som kom i kollision med hans konstitutionelle rådgifvares mera lugna och betänksamma uttalanden, hände det understundom, att han drog det kortaste strået!. Detta är något, hvilket man, som sagdt, ofta får höra anföras såsom nedsättande för kung Carls personlighet. Men man är vanligen i sin snabba dom allt för böjd att förgäta, att detta mera ofrivilliga löftesbrott kan hafva kostat honom mycken både strid, ledsnad och rent af personliga obehag. I synnerhet hade han en stor benägenhet att skänka bort pastorat till regementspastorer eller mindre meriterade yngre prästmän: »Honom känner jag, det där är en bra karl!» kunde han säga, men oftast gaf han dock efter för sina rådgifvares föreställningar till den mera förtjäntes förmån. 1 Så t. ex. hände det, berittar en anekdot, att en i Stockholm boende ämbetsman erhållit kung Carls löfte om ett nytt ämbete, som han sökte. Sammna dag utnämningen skulle ske, mötte han på Norrbro kungen, som gick bort till honom och sade: »Den här gången får du inte platsen; statsråden äro emot dig, och den här gången vilja de regera. Men kommer dag, kommer råd! — —