90 EN PRÄSTERLIG UTNÄMNING. Just en dylik pastoratshistoria är det, man nästan ständigt får höra framdragas: »Hur gjorde kung Carl mot prästen H., som han så säkert lofvat pastorat!» Ja, hur gjorde kung Carl? Saken förhöll sig på följande sätt. Frågan rörde ett större pastorat, som kung Carl bortlofvat. Då hans ecklesiastikminister, Gunnar Wennerberg, en dag hade enskildt företräde hos kungen, omnämde deñne sitt löfte och sin önskan, att utnämningen skulle ske i öfverensstämmelse därmed. »Men det är ju omöjligt, E. M.; mannen är den minst meriterade af de sökande; det vore en orättvisa, och .. .» »Ja, men jag har lofvat det, och jag vill, att det skall ske.» Wennerberg förklarade då, att han för sin del ej kunde kontrasignera en sådan utnämning. Efter en stunds diskussion om saken, slog kungen vredgad handen i bordet och utbrast: »Hvem tillsätter präster här i landet, du eller jag?» »Det gör E. M. — men denna gång kan jag ej kontrasignera ...» Sedan ytterligare några allvarsamma repliker växlats, befalde kungen häftigt och tvärt: »gå!» och vände sin minister ryggen för att lämna rummet, samtidigt med att denne med en bugning tigande gick emot utgångsdörren. Men innan han hunnit denna, vände kung Carl — redan med handen på dörrlåset till ett inre rum — sig blixtsnabbt om och sade barskt: »Hvad var det du sade?» Wennerberg, som med bestämdhet visste sig ej hafva yttrat ett ord, stannade i sin tur och svarade: »Ingenting, E. M.» »Jo, jag hörde, du sade något, jag vill veta, hvad det var!» »Jag vet mig ej hafva sagt något, E. M., men nog vet jag, hvad jag tänkte.» »Hvad tänkte du då?» »På E. M:s valspråk —» Kungen vände sig om och teg. Nedkommen i konseljen, yttrade Wennerberg till sina kolleger: