EN PRÄSTERLIG UTNÄMNING. 91 Det här lär bli en skön historia — så och så kommer att ske — kungen kommer att föreslå den och den prästen — Jag kan ej kontrasignera. Hur tänken I göra?» Vi ge dig rätt», svarades det. Kung Carl kom, såg mörk och bister ut, och konseljen tog sin början. Under hela tiden bibehöll han sin vreda min. Då pastoratfrågan var före, töreslog emellertid Wennerberg sin meriterade kandidat. »Ja, visst skall han ha det!» utbrast då kungen helt gladt och såg leende på Wennerberg. Då konseljen var slut, kom han bort, tog denne under armen och sade förtroligt: »Du satt visst ändå och var bra rädd, Gunnar!» Tanken, att han med sin barska min kunnat hålla sin ståndaktige ecklesiastikminister i en viss obehaglig närvspänning, roade honom: det var hans skäligen oskyldiga hämd! Helt naturligt är dock, att kung Carl på detta sätt stundom kom att gifva intryck af att vara en icke ordhållig man. Men, ehuru det gifvetvis varit lyckligare — ej minst för honom själf — om han något mera öfvervägt för handen varande spörsmål, innan han väckte orealiserbara förhoppningar, så var likväl motivet för hans handlingssätt allt för välvilligt och ofta älskvärdt för att föranleda något värkligt bittert omdöme.