ÖRDENSLÖ-ERI. 6. n särskild sida af kung Carls gifmildhet eller slöseri, hur man vill benämna det, utgjorde det öfverflöd, hvarmed han strödde ordnar omkring sig. Det ligger nära till hands att antaga, det en man med kung Carls humbugsfria sinne ej utan en känsla af löje mången gång skulle se den äflan, hvarmed dylika äretecken åtråddes. Den frikostighet, hvarmed han i detta hänseende lyckliggjorde sa många, visar också tydligt hos honom själf en viss ringaktning för ordensväsendet. Möjligen var det dock ett fel af honom, att han ej höjde detta genom att endast bortskänka dess »stjärnor och kors» åt den värkliga förtjänsten. Ty nekas kan det icke, att det sätt, hvarpå dessa utdelades, naturligtvis i den stora allmänhetens ögon gjorde det hela till ett narrspel, som den demokratiska riktningen i tiden ej med veneration kunde äse. Också ingingo nåägra af landets i intellektuelt hänseende främste män en öfverenskommelse att aldrig låta någon stjärna glimma på sitt bröst; en öfverenskommelse, den de, oss veterligt, äfven hållit. Och det allmänna åtlöje från vissa håll inom prässen, för hvilket män, sådane som Talis Qvalis, Örvar Odd m. fl. blefvo utsatta, när de dekorerats, visar, att man betraktade emottagandet af ordenstecknet såsom ett bevis på osjälfständighet, på hofkryperi, liksom om man därmed »svikit sin fana» och låtit så att säga köpa sig». Ensidigheten i detta åskådningssätt ligger i öppen dag, men är dock ganska betecknande. Hela den liberala prässen uppträdde med lifligt klander emot ordensslöseriet, ett klander, hvilket dock så småningom