ORDENSSLÖSERI. 93 öfvergick till löje. Sä var t. ex. Aftonbladet 1859 ytterst missbelätet både med ifrågavarande slöseri och kungens åsikter, system, utnämningar samt hela sträfvan i öfrigt. Och Blanche förteg i sin Illustrerad Tidning ej häller sin tanke. Ördnar, sades det, hade nu ohjälpligt förlorat sin gamla nimbus och kommit i ett slags vanrykte, liksom ansåge man dessa numera säsom ett giller åt egenkärleken eller såsom försök att åt något sjukt gifva ett utseende af friskhet; man citerade den gamle grefve Horn, som redan för femtio år sedan diktat: Fabriker ökas — men förgäfves; Förtjänsten tar såä öfverhand, Att ej på hela jorden väfves Tillräckeliga ordensband. Man gycklade öfverljudt, då man ej harmades. Sålunda upplystes det bland annat, att man i Frankrike på skämt härledde ordet crachan från cracher (spotta), och att detta föranledt norske grefve W(edel) att på en grefvinnas gratulation till serafimerorden svara: »Kongen spyttede, og jeg kom at stå i Vejen». Man påminde också om Geijers bekanta yttrande, då han drog nordstjärnan upp ur bakfickan: »Den är en skam både att ha och inte ha .. En annan tidning, som äfven lät anmärkningar rent af hagla öfver kung Carls ordensutnämningar, innehöll 1862 synnerligt hvassa reflexioner däröfver, att en dansk löjtnant med åtminstone då nästan okändt konstnärsnamn erhållit literis et artibus, för det han sysslade med djurmåleri, medan John Eriesson, som just då häfdat svenska namnet genom sin luftmaskin och monitor, ännu ej fått »nordstjärnan». Man antog, att den förre företrädesvis målat »krypdjur vid hofvet», och ej ens John Ericssons snart därefter skedda utnämning till kommendör af nämda orden kunde tysta hånct. Kort därefter, nyåret 1863, såg man å annat håll ett skämtsamt »utdrag ur en adresskalender», hvaruti alla Europas regerande män — äfven Garibaldi och Bismarck — figurerade med något mer eller mindre lyckadt epitet. Raden slöts: »Carl, medaljgravör och ordensjuvelerare, Stockholm».