KUNGLIG VÄRDIGHET. 99 och höga stöflar. Detta lär äfven en gång hafva inbragt honom en allvarlig tillrättavisning mellan fyra ögon af hans statsminister. — Men till hans heder må nämnas, att då andra konungar så strängt hållit på uppläsandet af ceremonielet: »allernådigste, stormäktigste konung» o. s. v., hade han däremot en gång för alla undanbedt sig detta med de orden: »Ån, hoppa öfver det förb— struntet». Uti allt detta låg dock ingalunda någon »likgiltighet för tronens makt och anseende», såsom en svensk författare 1 påstår. I det offentliga lifvet visste han nog att häfda sin värdighet, och han förstod att uppträda med en prakt och en glans, som ej underlät att imponera, så mycket mera som kungligheten förstärktes genom hans alltid ädla hållning. I den samtida prässen, såväl svensk som utländsk, får man ständigt se uttalanden af den varmaste beundran för hans kungliga väsen. I Norge var han sålunda som helt ung under sitt vicekonungaskap närvarande vid en stor fäst på Ladegaarden för det skandinaviska naturforskaremötet 1856, och i norska tidningar juli samma år läses allmänt »ett gladt erkännande af det vackra sätt, hvarpå H. K. H. vid detta tillfälle uppträdde, af den vänliga och anspråkslösa och på samma gång värdiga hållning, han från början till slut iakttog. — — — Vid de särskilda skålar, han föreslog, förde han ordet med en ungdomsfrisk käckhet och frimodighet, som aldrig öfverflyglade den kungliga värdigheten, med en manlig tillförsikt och öppenhet, som aldrig gick klokheten för nära, korteligen: på ett sätt, som ögonskenligen gjorde det starkaste intryck på hela kret- sen af — — såväl landsmän som främlingar, hvilka vid detta tillfälle af den unge prinsens personlighet emottagit intryck, som icke lätt skola kunna utplånas. — — —» Under hela hans regering ser man ständigt liknande uttalanden; så t. ex. då han i juli 1863 bevistade landtbruksmötet i Helsingborg och på en stor fäst därstädes i sitt »energiskt tänkta och energiskt framsagda» tal vidrörde några af dagens ömtåligaste frågor, utan att ett ögonblick »öfverskrida den visa måtta, som höfves en monark äfven i nästan utmanande ögonblick». 1 Posthumus, »Mina samtida», företalet till del X.