100 EN FRUKOST I SKÖFDE. Man skulle kanske vara benägen att ibland ej lägga synnerlig vikt vid samtida prässomdömen, enär det ligger nära till hands att antaga, det mer än ett tidningsorgan inför det regerande majestätet talar med det inställsamma hofsmickrets röst. Enligt hvad vi hafva funnit vid studiet af 1860-talets tidningsliteratur, förekomma dock mycket sällan uttalanden i osann ton om Carl XV. Det, som säges om honom, har liksom fått en fläkt af hans egen öppna rättframhet och bär prägeln af en enkel trovärdighet, som man kanske förgäfves skulle söka i prässen under andra regenters tid. Prässens yttranden om Carl XV:s alltid officielt bevarade kungliga värdighet bekräftas dessutom allmänt af enskilda personer, som stått honom nära eller varit i tillfälle att se och iakttaga honom. Att kung Carl ej lät vid fästliga tillfällen bägaren stå orörd, är ju allmänt bekant; men aldrig hände det, att hans hållning och sätt läto ana detta, i fall situationen plötsligt skulle göra kraf på konungen. Ett exempel härpå. På väg till Axvall 1860 stannade kungen i Sköfde, där en ståtlig frukost var anordnad af stadens myndigheter. Det gick muntert och fritt till; vinn och champagne flödade. I den stora folksamlingen upptäckte kung Carl plötsligt Gunnar Wennerberg; med denne, som då var lektor i Skara, hade han ej på mycket lång tid sammanträffat. I glad och upprymd ton ropade han nu till honom: »Kom hit, Gunnar! — Goddag! — Nu ska’ vi sjunga gluntar!» Därpå drog han honom med sig in i ett sidorum, satte sig med honom i en fönsternisch och började lifligt och vänligt språka med honom. Under tiden väntade åtskilliga deputationer från staden fåfängt på företräde; det började mumlas, att kungen borde visa sig, och oron bland mängden steg oupphörligt. «5»Nu får kungen allt gå ut till deputationerna», sade slutligen Wennerberg; i förtroligt samtal med Carl XV använde han alltid tilltalsordet »kungen». »Nej», svarade denne, »låt oss språka mera!» Inom sig en smula orolig för den kungliga värdigheten,