RESA I NORRLAND 1858. 113 tryckt alla sinnen, och befolkningen här kände det därför allmänt som ett förebud om bättre tider, då kronprinsen-regenten tillkännagaf sin afsikt att göra en längre resa norrut. Det kom liksom frisk vind i den tunga luften; allt ljusnade; städerna pyntade sig med äreportar och flaggor, fästsalar dekorerades med transparanger och krönta »C», middagar arrangerades med champagne och lojala tal, på alla bruk och gästgifvargårdar rustades till prinsens värdiga mottagande, och folk strömmade i tusental till de ställen, där man väntade, att han skulle passera. Det är dock ingalunda alla dessa vanliga fästligheter, som gjort, att minnet af detta besök trotsat årtiondens skiftningar — det är de många hans personlighet belysande smådragen. Fästsalens officiella stelhet passade ej för kung Carls lynne så som den obundna friheten ute i skog och mark eller midt i ett lifligt folkvimmel. Han tyckte under denna resa mycket om att åka i karriol, med skjutsbonden bakpå och enligt sin vana själf skötande tömmarne »som en hel karl», såsom det heter om honom. Emellan de olika skjutshållen samspråkade han lifligt — både gladt och allvarligt — med skjutsbönderna och tog noga reda på ställningar och förhållanden i de orter, genom hvilka han färdades. Men nästan mera än af hans vänlighet emot dem själfva anslogos norrländingarne af hans månhet om deras hästar, hvilka vanligen foro mycket illa under den hårda medfart, de underkastades af turister och handelsresande. I branta backar steg han nämligen öfver allt af och gick till fots, mången gång med ett djärft skutt klättrande uppför någon klippa eller hög punkt för att se utsikten. Den svåra Ödsbacken passerade han sålunda äfven till fots; denna var under skjutshållens gyllene tid känd såsom den brantaste backe mellan Stockholm och Haparanda. Att en regerande herre och blifvande konung skulle vilja gå den besvärliga vägen, kunde ingen i den längs vägkanterna samlade folkmängden tänka sig, så mycket mindre, som man hört talas om, att prinsen hälst ville åka i hvinande fart. Förtjusningen blef därför lika stor som förvåningen, då prinsen med ett lätt hopp lämnade vagnen. Ett väldigt hurra följde honom, s