Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESA I NORRLAND 1858. 113
tryckt alla sinnen, och befolkningen här kände det därför
allmänt som ett förebud om bättre tider, då kronprinsen-regenten
tillkännagaf sin afsikt att göra en längre resa norrut. Det
kom liksom frisk vind i den tunga luften; allt ljusnade;
städerna pyntade sig med äreportar och flaggor, fästsalar
dekorerades med transparanger och krönta »C», middagar
arrangerades med champagne och lojala tal, på alla bruk och
gästgifvargårdar rustades till prinsens värdiga mottagande, och folk
strömmade i tusental till de ställen, där man väntade, att han
skulle passera.
Det är dock ingalunda alla dessa vanliga fästligheter, som
gjort, att minnet af detta besök trotsat årtiondens skiftningar
— det är de många hans personlighet belysande smådragen.
Fästsalens officiella stelhet passade ej för kung Carls lynne
så som den obundna friheten ute i skog och mark eller midt
i ett lifligt folkvimmel. Han tyckte under denna resa mycket
om att åka i karriol, med skjutsbonden bakpå och enligt sin
vana själf skötande tömmarne »som en hel karl», såsom det
heter om honom. Emellan de olika skjutshållen samspråkade
han lifligt — både gladt och allvarligt — med skjutsbönderna
och tog noga reda på ställningar och förhållanden i de orter,
genom hvilka han färdades.
Men nästan mera än af hans vänlighet emot dem själfva
anslogos norrländingarne af hans månhet om deras hästar,
hvilka vanligen foro mycket illa under den hårda medfart, de
underkastades af turister och handelsresande.
I branta backar steg han nämligen öfver allt af och gick
till fots, mången gång med ett djärft skutt klättrande uppför
någon klippa eller hög punkt för att se utsikten.
Den svåra Ödsbacken passerade han sålunda äfven till
fots; denna var under skjutshållens gyllene tid känd såsom
den brantaste backe mellan Stockholm och Haparanda. Att
en regerande herre och blifvande konung skulle vilja gå den
besvärliga vägen, kunde ingen i den längs vägkanterna
samlade folkmängden tänka sig, så mycket mindre, som man hört
talas om, att prinsen hälst ville åka i hvinande fart.
Förtjusningen blef därför lika stor som förvåningen, då prinsen med
ett lätt hopp lämnade vagnen. Ett väldigt hurra följde honom,
s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu May 28 20:14:12 2026
(www-data)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/carlxv/0121.html