114 RESA I NORRLAND 1858. då han raskt begaf sig uppför backen, och en gammal, troligen ej fullt nykter bonde ropade: »Det där skall han, ta mej jefveln, inte ha gjort för assint — kom, så ta vi och hiss’en!» Det var med möda de omkringstående kunde hindra bonden från att rusa fram och hugga prinsen i kragen. En person, som stått kung Carl mycket nära och som rest mycket i Norrland, berättade oss vid ett tillfälle en annan tilldragelse från denna samma resa, som i så hög grad väckt folkets förtjusning, att man ännu många år därefter, då kung Carl redan var död, talade därom, som om det händt i går. Vid ett tillfälle hade den vagn, hvari landshöfdingen och flere högre ämbetsmän åkte, råkat välta i en krök af vägen nära ett bråddjup; endast ledstången hade hindrat en allvarsam olyckshändelse. En stund därefter kommer kronprinsen susande förbi i sin karriol och med en groflemmad skjutsbonde bakom sig på baksätet. Då han såg, att ingen blifvit skadad, ropade han leende: »det var nära, att f-n tagit hela landshöfdingeämbetet!’» Framkommen till gästgifvargården, där en stor mängd bönder samlats för att se honom, inlät han sig i samspråk med sin skjutskarl: »Du är allt stark, du, men nog är jag starkare! Ska’ vi bryta arm?» De stälde sig båda vid ett bord, stödde armbågarne emot bordskifvan och pröfvade sina krafter, medan en ring af norrländska breda bondgestalter nyfiket slöt sig omkring dem och andra trängdes utanför fönstret. Inom ett ögonblick låg kronprinsens arm raklång nedtryckt emot bordskifvan. »Det är bra, det är bra, nu kan det vara nog!» utbrast denne därvid litet snopen. Och långt inne i det skogiga Medelpad, där en glädjestrålande allmoge omgifvit honom, hette det lång, lång tid därefter, att man aldrig skulle glömma den härliga dag, då »kungen» gjorde sitt besök, han, som var så ytterligt gemen», som var »en rar karl, klädd som en annan herre, i stortröja, grå hatt och gråa böxor, och höflig var han, för han löfte på hatten, då han gick ibland oss, och han var inte rädd att låta