EN GAMMAL KORPORALS OMDÖME OM KUNG CARL. 125 räckte handen åt den ringaste eller själf stack cigarren i mun på gemene man !. En gammal f. d. korporal vid Västmanlands regemente berättade oss en gång, att då trupperna om somrarne voro samlade på Ladugårdsgärdet, brukade kung Carl på midsommaraftonen gå omkring från den ena majstången till den andra för att se på dansen; han hade då förut låtit utdela cigarrer till extra förplägning och ville vid sin ankomst se hela regementet rökande: »Då skulle vi allesammans stå med cigarr i munnen — för det tyckte han om», sade korpralen. Vi vilja härmed låta en annan röst ur de djupa leden tala om kung Carl. Det är en f. d. korporal vid Svea lifgarde, som på vår förfrågan om gemene mans uppfattning af Carl XV gifvit följande skriftliga svar. Detta visar, huru varmt minnet af denne konung lefver kvar bland hans soldater, huru han för dem, liksom mångenstädes för bonden, redan synes nästan hafva blifvit en legend. Vi återgifva brefvet ordagrant, men medändradt stafningssätt. »— — — Undertecknad tjänade vid Kgl. Svea lifgardet uti 6 år från 1854 till 1860; det var alltså under Öscar I:s sista lefnadsår, och hans hälsa var bruten, så att Carl, som var kronprins, var viss (= vice) konung till 1860, d. 3 maj, då han kröntes. Under hans regeringstid som viss konung var han så högt älskad och ärad af både hög och låg, som han kunde bli. Men efter den bekanta representation, som han likasom med pock genomdref, började de höga att ringakta honom, men för den simpla knekten var han en glädje; och mest för Stockholms militär, som han kände en stor del till både nummer och namn. Det hörde nästan till det vanliga, då vi var på exercis och han kom, att han hoppade af hästen och gick efter lederna och bjöd på tobak; han var äfven mycket road af gyckel, 1 Bekant är ju anekdoten om den definition af ordet »belefvad», som en värmländsk soldat en gång gaf, då han efter ett möte på Axvall högt lofordade denna kung Carls egenskap: »Jo, först gaf han oss på en dag fem supar öfver lag; en annan gång kom han bort till mig och frågade, hvad jag hette och hvar jag var hemma, och när han sedan skulle gå, tog han fram ett stycke tuggtobak och körde in i mun på mig och sade: »Se där har du!»