EN GAMMAL KORPORALS OMDÖME OM KUNG CARL. 127 Där var alltid en musikkår, men dom fick för det mesta hvila. Men vi, som var i sången, fick inte långa raster, ja, där hade vi mycket roligt åt Carl. Där var grofva tåglinor spända framför kungliga byggnaderna, så att inte cevilla massan kunde tränga på, och där var nästan fullpackadt hvar kväll. En kväll gick han dit och frågade hvad dom ville; då var där en gumma som sa, att de ville se kungen och drottningen, då gick han in i ett tält efter sin gemål och kom ut arm i arm och gick dit till folkmassan och stannade och sade, pekande på sig själf: »Här är kungen» och: »Här är drottningen», pekande på henne, »Så här se vi ut frampå», menade han, så vände de sig om och sade: »Så här ser vi ut bak», men de flesta som inte kände dom, trodde inte på hans ord. Carl 15 förstod att göra sig älskad af knekten, jag vet 2 skilda tillfällen han såg, att jag hade en sup, och han bad att få smaka och åt en bit kommissbröd efteråt med god aptit, det vill säga det var på stränga manövrar, som sådant hände, och vid dylikt tillfälle var man inte utrustad med supglas, utan det var att ta flasksupar; men han visste äfven att betala sådant vid ett annat tillfälle. Han var äfven god mot knekten, han manade aldrig på straff, fick han veta rätta förhållandet, så fick vanligen nåd gå för rätt. Men han fordrade äfven skarp ordning och höll nog hårdt på disciplin. Men för hans rättframma sätt med nummeranten såg andra storgubbar honom an med halft förakt. Jag vet det hände, att han satte hop en väldig massa att brottas, exempelvis en gardist och en löjtnant eller en kapten, tills det blef 40—50 par och tog själf sen äfven en af lägsta graden. Sådant samt mer dylikt frestade ganska mycket på en del strama grefvar och baroner. Ja, det kunde vara ganska mycket att tala om honom, men tiden är kort för denna gång; jag måste sluta, jag börjar bli gammal och darrande på hand, få se, om det kan lända till någon nytta. Sala den 4 maj 1890. R . . . f. d. korpral vid Kgl. Svea Lifgarde.» z: