134 PÅ SANNA HED 1862. dock med sina regements- och skvadronsofficerare samt erhöll af alla det korta svaret: »Omöjligt, herr öfverste.» Hans telegramsvar till konungen lydde: Omöjligt, Ers majestät, heden står full af vatten». »Hjälper inte», telegraferade denne tillbaka; »kommer i öfvermorgon.» »För Guds skull, kom inte, Ers majestät», svarade öfverste Leuhusen, »den enda torra plats, som finnes, är där Närikes regemente kamperar, och den är ganska obetydlig.» »Skicka närkingarne till byarne och bondgårdarne», lydde åter kungens telegramorder, »och ryck upp på den torra platsen i bestämd tid.» Befallningen måste efterkommas. Närikes regemente lämnade med glädje sitt våta läger och inkvarterades tillsvidare i byar och gårdar omkring heden. I stället utbredde sig på denna i bestämd tid husarernas långa prydliga linier. Kung Carl med sin lysande svit anlände från Hallsbärg. Regnet strömmade ned, men detta oaktadt fortgick manövern på den genomdränkta, sumpiga marken, som inom kort var fullständigt upptrampad. Dyn bokstafligen rök omkring skvadronerna, och ryttare och hästar blefvo nedstänkta upp öfver öronen. Dock lyckades öfningarna på den olämpliga terrängen förträffligt; regementet utmärkte sig synnerligt för sin säkerhet och goda hållning. De främmande officerarne åsågo med förvåning skådespelet, och konungen yttrade belåten, i det han efter en väl utförd choc af hela regementet vände sig till sina gäster: »Hvad säger Ni nu om mitt bondkavalleri? Jag undrar, hur edra sidensvansar där hemma skulle taga sig ut i den här smörjan?» I officerspaviljongen hade regementets officerare anordnat en ståtlig middag för konungen och hans svit. Under denna gick det som vanligt gladt till, och efteråt blandade sig sången med regementsmusiken och bägarnes klang. Men bäst som glädjen och munterheten stodo högst, såg konungen på sitt ur, hviskade några ord i örat på öfverste