KUNG CARLS SISTA MANÖVER 1871. 135 Leuhusen, fattade sin mössa och lämnade rummet. Utanför hade han sin häst i beredskap. Han svingade sig hastigt i sadeln och red i sporrsträck till den 1/2 mil från heden belägna Hallsbärgs station, där extratåget från Stockholm väntade. I hast blef det oro i lägret! Skämtet, sången och bägarklangen tystnade som genom ett trollslag. Alla fattade sina hufvudbonader och skyndade ut för att få fatt uti sina hästar. Den, som först fick allt i ordning, väntade ej, tills de öfriga voro färdiga, utan satte af, allt hvad tygen höllo, i väg till Hallsberg efter konungen. Det hela upplöstes uti en fullkomlig hetsjakt, som säkert torde hafva skänkt kung Carl stort nöje. Sin afsigt hade han emellertid uppnått: han hade skaffat sitt kavalleri upprättelse inför »Frankrikes» ögon. De skildringar, man i prässen får [se af kung Carls sista manöver 1871, bära i allmänhet en helt annan prägel. Den forna käckheten är borta, den redan då dödssjuke konungen söker förgäfves att vara spänstig såsom förr. Efter hans död kunde franska tidningar1 ej nog uttala sin beundran för den uppoffring, han underkastat sig, då han ännu denna sommar »med samma ifver och intresse som förut» deltog i alla soldaternas mödor. Med samma ifver och intresse som förut — men tyvärr långt ifrån med samma kraft. Det hvilar ett visst vemod öfver denna sommars öfningar, så helt olik den stämning, som äljes plägade åtfölja kung Carls fältlif. Sitt tält hade han måst lämna; han måste hvila i gårdarna, och till häst kunde han ej mera sitta så outtröttligt som förr, utan måste stundom åka. Blott en enda gång finner man i 1871 års tidningar anfördt ett drag, som påminner om den forne lefnadsglade kungen. Det var, då han i det s. k. »slaget vid Wankifva» höll på att bli tillfångatagen. En bro öfver ån var sprängd (d. v. s. föreställdes att vara det), fienden ryckte an, och konungen, som just befann sig på den fiendtliga sidan om vattnet, fördröjde 1 Se »Le Moniteur Universel, 24 sept. 1872.