136 KUNG CARLS SISTA MANÖVER 1871. sig där så länge, att han omöjligt skulle kunnat undkomma, om det varit »riktigt allvar». Fienden ryckte an — kungen såg ingen utsikt till räddning, ty öfver bron stod anslaget: »bron är rifven». »Det ger jag f—n!» utbrast då kung Carl förtretad, satte sporrarne i hästen och sprängde öfver. Om denna anekdot är fullt sanningsenlig, vilja vi emellertid lämna osagdt, enär kungen vid detta tillfälle icke förde befälet öfver någon af de stridande kårerna, och sålunda ej häller kunde löpa fara att bli »tillfångatagen». Detta är emellertid den sista skymt!, vi få se af kung Carl, omgifven af sina svenska soldater, hvilkas hjärtan han förstått att vinna så som säkert ingen monark i Sverge efter 1718. Hans norska soldater hyste för honom samma tillgifvenhet, och för hvarje gång han besökte lägren vid Gardermoen och Stördalshalsen, ljödo lifliga uttryck af erkännande och sympati öfver hela landet. Då han som vicekonung första gången infann sig på Gardermoen, hälsades han af officerarne med ett tåg af 500 fackelbärare och med en sång, hvari det hette: Hav Tak og Priis for hver en Stund Som du Soldaten skjenked! Han föler nu af Hjertensgrund At han til dig er lænket Med Kjærlighed og Troskabsed, Som holdes skal i Krig och Fred. 1 Om Carl XV;s allra första manöver berättar landshöfding Troil i sina »Minnen» följande. Kronprins Carl anförde 1847 för första gången en kår af Svea lifgarde, medan öfverste Silfverstolpe anförde den andra. Planen var, att kronprinsen första dagen skulle drifva Silfverstolpe tillbaka, denne därefter taga offensiven, och en större drabbning slutligen äga rum på Ladugårdsgärde, i hvilken kronprinsen skulle bli segervinnare. Det gick emellertid ej bättre, än att denne, som försummat bevaka sin högra flank, under fiendens »eld» och lifliga framryckande måste göra »frontförändring bakåt» och råkade i en så vådlig belägenhet, att kung Oscar måste afbryta manövern. De många medlemmar af diplomatiska kåren och öfriga främlingar, som blifvit utbjudna för att vara närvarande vid kronprinsens första seger, blefvo i stället vittnen till hans grundliga nederlag. Kung Oscar upptog detta mycket illa, men kronprins Carl tog saken lugnt och yttrade på sitt vanliga öppa sätt: »Ni ha piskat mig duktigt: — —»