140 KUNG CARL SOM RYTTARE. genom drottningens rum för att kläda om sig, muntert hälsande åt alla sidor. »Jag anmärkte», yttrar vår meddelare, professor Dietrichson!, »till drottningen, att det var märkvärdigt, att kungen ej såg det ringaste medtagen ut efter en hel dags strapatser.» Då såg hon på mig, och det lyste liksom en eld i hennes ögon, då hon sade: °Carl har aldrig varit trött” Några veckor därefter — och han var trött för hela lifvet.» 1869 — det var hans sista hälsoår, under hvilket hans naturliga kroppsstyrka ännu, men förgäfves, stred mot den förtärande sjukdomen. Innan denna vann segern, var kung Carl en af sin tids och sitt lands förnämste sportsmän. Hans järnhälsa, hans kraftigt utvecklade muskulösa kroppsbyggnad, hans hurtighet och käckhet gjorde honom till en sådan. Hans skicklighet som ryttare är allmänt bekant liksom ock det öfverdåd, han vid sina ridter utvecklade. Lusten att rida fort, nästan i fläng, hade han sannolikt efter sin farfar, som ännu i sitt åttionde år midsommardagen 1843 vid revyn på Ladugårdsgärde under flera timmars tid med hängande tyglar flög fram och åter i sådan fart, att sviten knappast kunde följa honom. Samma ryttareeld brann hos kung Carl och det redan i hans tidigaste ungdom. Prins Carl till häst — hvem känner ej den vackra taflan, föreställande Oscar I, omgifven af båda sina äldsta söner, ridande genom Djurgårdsskogen! En mycket känd författare 2 berättar om de intryck, han som barn fick af d. v. kronprinsen. Det var under 1850-talet på Drottningholm: — — »På en sandig gård står en man: civil i panamahatt och sommarkläder. Han har svart skägg och ser stark ut. Rundt omkring honom löper i en lina en svart häst. Mannen rör på en harskramla, smäller med en piska och lossar skott. Det är kronprinsen!» 1 Professor Dietrichson var under det sista år, prinsessan Lovisa vistades i hemmet, hennes lärare i flera ämnen. 2 August Strindberg: Tjänstekvinnans son.