YID SPELBORDET. 147 väl någon gång, att han kunde deltaga i ett parti gammaldags whist, hvaraf drottningen var mycket road, men ej väl hade han fått korten i hand, förr än han blef otålig och bortlade dem igen. Hans lynne var för oroligt, för att han länge skulle kunna sitta stilla vid spelbordet. Dessutom hade för honom den nervspänning intet behag, som åtföljer spelet om stora penningsummor. Han deltog sällan eller aldrig i något spelparti, där sådant kunde väntas förekomma. Då en af hans frimurarevänner efter ett vistande i England berättade för honom, huru prinsen af Wales omtalat, att han under sitt besök i Sverge 1864 förlorat stora summor i kortspel och bl. a. sagt: »D... spelade af mig alla mina penningar» — svarade kung Carl: »Ja, D... hade en fabelaktig tur. Jag tycker inte om höga spel, därför deltog jag ej i den höga whisten. D. fick representera Sverge.» Någon enstaka gång kunde det väl hända, att kung Carl tog initiativet i fråga om ett parti whist, ehuru detta i så fall mest kom till stånd för att skaffa honom sällskap. . Så hände det, att han en gång i första början af 1860-talet var sängliggande sjuk. Tiden föreföll honom lång, och en eftermiddag lät han flytta ett spelbord fram till sängen, hvarefter drottningen infann sig, och ett whistparti anordnades, bestående af konungen och drottningen samt ett par af *de uppvaktande herrarne. En af desse har berättat, att han sällan sett drottning Lovisa så munter som vid detta tillfälle, då det gälde att upplifva kungen, något som också lyckades henne förträffligt. Under skratt och skämt förflöto ett par timmar, korten blefvo allt som oftast bortglömda, och »aldrig har jag varit med om ett så muntert och så långvarigt spelparti», slöt berättaren. »Jag spelar alltid efter sentiments, var för öfrigt kung Carls uttryck, då talet någon gång föll på kortspelets regler och lagar. Däremot var han så mycket ifrigare biljard- och kägelspelare. På Uãlriksdal kvarstår ännu hans biljard — en af de få möbler, som fått behålla sin af kung Carl utsedda plats — och