RAST VID SKÄLLNORA UNDER JAKTEN. 161 gande i skog. Han sköt emellertid mycket väl, i synnerhet, som sagdt, fågel. Vid kulskjutning begagnade han en gammal tung karbin, som visst ingen annan skulle velat använda, men med hvilken han sköt säkert och bra. Ibland var han på sina jaktutflykter i Ulriksdalstrakten endast åtföljd af en eller annan af sina officerare samt en jägare, som var anställd för hans jakthundar; ibland åter var jaktsällskapet större. I detta senare fall brukade en ansenlig, med två hästar förspänd fouragevagn, full med mat m. m., följa eller möta på anvisad plats. När man då vid tolftiden på dagen ätit och druckit med frisk jägaraptit, var man vanligen under de närmaste timmarne mindre upplagd för jakt, hvarför ock denna då gick skäligen trögt. »Nej, E. M., det här går inte», utbrast då en gång hans ordonnansofficer, löjtnant Gyllenram, som ofta brukade åtfölja honom, »vi få ge oss ut på annat sätt.» Han förmådde då konungen att tillsammans med honom nästa dag begifva sig af med något enklare utrustning: några smörgåsar och en flaska rödvin i väskan — det senare var, som sagdt, den dryck, kung Carl på sina utflykter hälst begagnade. Sedan de ströfvat omkring några timmar, kommo de till ett litet torp, »Grönanr, i närheten af Skällnora; vid spisen stod en gammal gumma. »Få vi gå in litet och hvila och äta, kära mor?» frågade kungens följeslage höfligt. Åh — här kommer så många landstrykare», svarade gumman snäsigt, »ni kan godt bli utanför —» »Maten ha vi själfva med; ni kan väl låta oss få sitta ner», fortfor löjtnant Gyllenram, hvarpå de gingo in och började äta sina smörgåsar; de behöfde emellertid litet vatten till vinet. »Kära mor, ge oss lite vatten!» »Källan ligger inte långt härifrån nere på gärdet — vatten kan ni hämta själf!» var det snäfva svaret. Då de slutat sin måltid, lämnade kungen stugan, medan hans följeslage gaf gumman en blank specie. Häpen stirrade denna på penningen: »Det är väl aldrig n