5 PÅ BÄCKASKA.. den innan och utan lika blankskurade kitteln, i det han med belåten min yttrade: »Det där duger». Med ett ord, ingenting af hvad som angick gårdens dagliga sysslor var honom främmande, och hans sätt att gå till väga under sina »inspektionsronder» var sådant, att han vann sina tjänares varmaste tillgifvenhet. »Det var en förständig herre, kung Carl, en riktig husbonde: allting hade han reda på, om det också var en aldrig så ringa småsak, och allting förstod han sig på», är det omdöme, man ännu kan få höra om honom af hans forna skånska tjänstfolk. Kung Carl som landtman på Bäckaskog är ett modernt sidostycke till hvad gamle Snorre Sturlesson förtäljer om Sigurd Syr i Ringerike. När kung Carl om somrarna anlände till Bäckaskog. hette det belåtet, man och man emellan i stall och lagård: »Nu ha vi fått cår husbonde hem igen». Det ligger en djup och vacker betydelse i de enkla orden. Men först då man hört den ton, hvarmed detta berättas, och sett uttrycket i de nu så gamla rynkiga anletena, kan man rätt förstå, hvad kung Carl var för sina enskilda tjänare, ända ned till den allra ringaste af dessa. Då man nu på Bäckaskog frågar efter »de gamle från Carl XV:s tid», komma de brådskande hvar från sitt håll, de tre, som ännu lefva: nattväktaren, fodermarsken och mäjerskan, alla mer än 80-åriga. Tårarne rulla utför deras kinder, och med en ifver, som om de fått nytt lif, tala de om den »lyckliga tiden», som så sällan någon numera bryr sig om att fråga efter: »Aldrig blir det mer som i ’kungens’ tid — det går en suckan — en suckan efter honom öfver allt: för han och hans drottning, det var ett guds välsignadt herrskap.» 2 a zi Några ord om själfva stället, om Carl XV:s Bäckaskog, torde i detta sammanhang vara på sin plats. »Mångskiftande öden har det genomgått, det gamla Bäckaskog. Först kloster, därefter kronogods, kom det sedan i enskild ägares hand, blef därpå åter kronogods och har under sista seklet tidtals varit en vistelseort för Sverges konungar