KRONPRINSEN-REGENTEN OCH SVERGES LIBERALA PARTI. 191 hvilka alltid — naturligtvis — stodo i nära samband just med de illa sedda unga »junkrarnes». Men man kan dock icke häller finna de så hvassa pikarne befogade. I stället för att på grund af de norska uttalandena yttra sig förhoppningsfullt om kronprinsens regentskap, återgåfvos dessa i en något väl docerande ton, hvilken sannolikt alls icke skulle hafva fört prins Carl till de frisinnades läger, så vida icke hans sympatier för länge sedan tillhört de idéer, som äfven voro deras. Det heter visserligen med rätta, att en regent måste stå höjd öfver partierna, men detta får dock icke tolkas så, att han skall visa sig indifferent i afseende på de stora sträfvanden, som röra sig inom samhället. Att prins Carl ej häller var detta, skola vi i det följande visa — det har för öfrigt af historien för länge sedan ådagalagts. Ty allt i god mening fritt och friskt i tiden kom under hans spira till kraftig utveckling, fick luft och kraft att trifvas. Och detta utan att han någonsin i egentlig mening slöt sig till vare sig det frisinnade eller konservativa partiet. Detta förklarar också, att han från båda sidor fått uppbära förebråelser. Och dock bevarade han i detta hänseende en fullt konstitutionell hållning, enär han, bortseende från partiensidigheterna, endast bevarade i sikte den punkt eller det mål, hvari de båda riktningarne kunde och borde sammanfalla: Sverges lycka och väl. Det dröjde dock något, innan man började tro på honom. Man harmades bittert öfver att en af hans första regeringshandlingar var några militära utnämningar, som ansågos tyda på »favoriserings- och godtycklighetssystem, uteslutande riktadt på junkerpartiet, och just med anledning af den rådande stämningen i Norge yttrades den förhoppningen, att han i detta land måtte hafva fått den gamla fördomen vederlagd, »att värkligt fria institutioner undergräfva konungadömet, och att detta nödvändigt måste äga en bördsaristokrati till sitt stöd»; likaså hoppades man att Norges fria institutioner skulle öfverhufvud taget komma att mana till efterföljd i Sverge. På samma gäång förklarade man sig ej kunna fatta, att »en furste, en regent mer än någon enskild människa skulle kunna vara en dubbelperson, att han på det ena hållet skulle