192 KRONPRINS CARLS REGENTSKAP. vara en vän af demokratisk enkelhet och bäst trifvas tillsammans med personer, hos hvilka frisinthet, insikter och okonstlad redbarhet äro förenade, men på det andra ifra för upprätthållandet af allt ruttet och med sina sympatier företrädesvis omfatta detta andefattiga och politiskt ofruktsamma junkerparti, som äflas att pånyttföda den ohjälpligt sjunkna bördsaristokratien, och som lyckats att hos nationen göra sig långt mera förhatligt och misstänkt än själfva det gammalkonservativa partiet — — —» De välbekanta prins Carl tillagda uttrycken: »Jag gör en konst i opinionen, jag bryr mig inte om hvad packet säger» —yttranden, hvilka, i fall de värkligen blifvit af honom fällda, framsprungit mera af pojkaktig militärjargon än af något slags förakt för någon särskild klass af det folk, han tillhörde — spökade beständigt i allmänna medvetandet och bidrogo i ej ringa mån att hålla oron vid makt. Hans svenska styrelse under den period, hans regentskap varade, har i korthet karaktäriserats genom trenne ting: Talrika utnämningar, raska resor och stora statslån. Genom de militära utnämningarna ökades, som sagdt, oppositionen i ej ringa grad, medan däremot De Geers utnämning till justitiestatsminister väckte liflig glädje bland de liberala; genom resorna vann han för evärdlig tid landtbefolkningens kärlek, hvarom redan är taladt; de stora lånen tillhöra historien om 1857 års kris och järnvägsanläggningarna; dessa senare stå ej i samband med hans personlighet på annat sätt, än att han, från första stund grefve Rosen framkom med förslaget Köping—Hultsbanan, allt framgent lifligt intresserade sig för alla dylika företag. »Vi måste», yttrade han en gång under år 1871, »hafva flera järnvägar, större kapital och mera folk, ty vi hafva ett stort land, hvilket, om det vore uppodladt i hela sin vidd, skulle kunna föda en mycket talrikare befolkning.» Det hade gått en sägen om, att den nye regenten i ett uppsluppet ögonblick skulle hafva yttrat, att Carl XV ärnade i Sverge förnya Ludvig XV:s lefnadssätt och tidehvarf. Men allmänna tanken blef dock snart, att härom »spordes mindre, än det pratades», och med sin glädtighet, sina borgerliga vanor och sitt vänliga sätt mot alla människor befanns han snart