KUNG CARLS FÖRSTA TRONTAL. 193 nog »långt mera lik en nutida republikpresident än en Ludvig XV:s styfva och draperade majestät.» Den ovisshet, hvari man sväfvade om hans tänkesätt och riktningen af hans styrelse, hade väl bort skingra sig genom de humana beslut, hvilka han under sin första regenttid, var med om att stadfästa, sådana som husagans afskaffande, kvinnans myndighetsförklaring vid 25 år, ändring i föreskrifterna om hemmansklyfning och jordafsöndring, hvilken åtgärd troddes skola komma att lyfta skaror af Sverges lösa arbetsbefolkning till en själfägande och bärgad arbetsklass; men det goda intrycket af allt detta motvärkades emellertid af andra förordningar, t. ex, den angående prästers rätt att upplösa fria religiösa sammankomster. Religionsfriheten var just en brännande fråga för dagen, och kort förut hade 143 engelska protestanter, anförda af ärkebiskoparne af Canterbury och Dublin, många andra biskopar, lordkansleren, lorder och prelater, till grefve Platen i London inlämnat en adress till förmån för införandet af religionsfrihet i Sverge. Vidare troddes det också, att regenten ställde sig ogynnsamt emot valrättens utsträckning, representationsfrågan — den egentliga hufvudfrågan — m. m., och tviflet på honom skingrades ej ens vid hans tronbestigning, då både hans första trontal och sedan hans tal till ständerna vid hyllningen den 5 maj 1860 föreföllo de liberala lika otillfredsställande 1. I det förra yttrade kung Carl: — — — »Min ädle faders föresyn skall tjäna mig till ledstjärna, mina handlingar skola bevisa, att hans efterdömen slagit djupa rötter i mitt hjärta, och att detta lika med hans klappar varmt för fäderneslandets ära och välgång. För uppnående af detta höga och för oss alla lika dyrbara mål förlitar jag mig, gode herrar och svenske män, på eder kraftiga och fosterländska medvärkan. Då konung och folk gå hand i hand, kunna de, med den Högstes bistånd, lugnt motse kommande tider och finna inom sig själfva den styrka, som upprätthållandet af fäderneslandets själfständighet en gång kan kräfva.» — — — 1 Vi anse oss böra ännu en gång betona, hvad i företalet redan framhållits, nämligen att i de Carl XV:s enskilda papper, dagböcker m. m., öfver hvilka vi förfogat, finnes intet af politisk beskaffenhet. 13