SVENSKA NORGESVÄNNER. 203 den äfven tillhör Sverge — icke så, att vi kunna draga nytta af dess enkla former, dess frisinnade bestämmelser — — — men så, att vi åtminstone kunna skada er frihet, göra intrång på densamma, göra den osäker, ställa eder själfbestämmelserätt uti edra grundlagsfrågor i beroende af Sverges lagstiftning med dess junkrar, prelater och öfriga medeltidshärlighet — — —.» Det norskvänliga partiet vid denna tid är således också det reformvänliga, med ett ord det frisinnade. Men det är att märka, att tonen inom detsamma är genomgående riktad emot det svenska »junkerpartiet», särskildt såsom varande reformfientligt. »Representationsreformen» — det är denna stora centralfråga kring hvilket allt vid denna tid grupperar sig, vare sig det gäller Norge eller Italien, och vi tro oss ej taga miste, när vi uttala den öfvertygelsen, att det stora och med rätta så högt värderade intresse för Norge, som på 1860-talet lades i dagen af Blanche, Sohlman och Hedlund, ej så alldeles saknade en bitanke på den norska frågans invärkan på utgången af en framtida reformstrid i Sverge 1. Vi yttra ej detta såsom ett klander; uppfattningen af ett fritt Norges frigörande inflytande på Sverge är gammal och är både sann och värkligt svensk 2. Men vi vilja endast på- 1 I förbigående vilja vi anmärka den egendomliga omständighet, att det parti, som man kunde kalla »Sverges höger» ofta nog yttrat mot unionen samma misstroende som Norges vänster. Orsaken torde vara att söka just uti det förras fruktan för norsk frihets öfverförande till Sverge, medan den senare i unionen ser en möjlig fara för sitt mera avancerade demokratiska samhällsskick från det i Sverge ganska starka ämbetsmannaväldet. 2 Vi vilja erinra om tänkesättet härutinnan hos en svensk ädling af stor betydelse och hög rang, den gamle excellensen grefve Trolle-Wachtmeister. Denne hyste alltid stort förtroende till norska folkets skaplynne och yttrade sig med stor aktning om dess ledande män. Läsningen af protokollen från riksförsamlingen på Eidsvold hade, säger han i sina »minnen- från 1814, öfvertygat honom om att bland »dessa norrmän, som vi anse ofantligt råa-, funnes män af förtjänst, »som kunna både tänka och skrifva. Han medgifver i ett bref, att den formella rätten skulle genom Kielertraktaten hafva varit på Sverges sida, ifall norrmännen af Sverges konung och kronprins blifvit behandlade såsom upproriska undersåtar. »Men», säger han skämtsamt, »oriktigt var det, att — oafsedt bristen på förmåga hos oss — man saknade en världsöfverhofrätt, inför hvars skrank man kunde draga de bång-