204 BRÖDRAFOLKENS NÄRMANDE — KUNG CARLS ÖNSKAN. peka, att det tvifvelsutan blott fanns en enda man, som för Norges egen skull — utan alla bitankar — höll på Norges rätt: kung Carl. Hans ställning såsom unionskonung, som Norges konung ålade honom visserligen detta som en plikt. Men visst är, att han däri äfven såg en personlig hederssak. För honom hade det norska inflytandet i reformfrågan vid denna tid mindre betydelse; i sitt andra trontal satte han ock unionsfrågan före representationsfrågan. För honom var det en hufvudsak att främja de båda rikenas väl just i de punkter, Aftonbladet äfven berört; genom ett kommerciellt och socialt närmande och genom det starka bandet af ett gemen- samt försvarsintresse. Hans ifver, då vid senare tid frågan om Kongsvingerbanan uppstod, hans glädje, då detta »järnband» mellan de båda rikena var fullbordadt, och hans ord med anledning häraf vittna om detta. »Ingen önskan», sade han, »är hos mig mera lefvande än den: att de två brödrafolk, hvilkas styrelse är mig anförtrodd, må komma i närmare beröring med hvarandra och därmed äfven knyta sig fastare och fastare till hvarandra i ömsesidig högaktning och tillgifvenhet.» Ett yttrande, han vid en audiens fällde till en framstående norsk köpman, är synnerligt betecknande för hans klara blick i fråga om det rent praktiska närmandet mellan folken. Köpmannen berättade nämligen, att han kommit till Stockholm för styriga, när egna näfvar ej räckte till för att göra den goda rätten gålande. Där, på de anklagades bänk, skulle dock norrmännen ej hafva saknat godt sällskap, ty Gustaf Vasa, Garibaldi, Wilhelm af Oranien, Johan af Braganza o. s. v — ja t. o. m. lilla gubben Carl af Södermanland skulle där trängas om platsen». Särskildt framhåller han, att dröjsmålet med Kielertraktatens genomförande i väsentlig mån förändrat situationen till Norges förmån: »Det var ej längre den danska provins, som vi på papperet i Kiel förvärfvat, utan en åter uppstånden nation, som, ehuru under en blott kort period, hunnit dricka djupt ur den väckta nationalitetens, oberoendets och själfständighetens bägare ... Det kunde hafva påräknat Europas sympatier, hvilka högljudt satte Norges sak på samma linie som Polens och Spaniens 1809». CAnteckningar och minnen af Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, del. 2, sid. 15, 17.)