UNIONSKONUNGEN MEDLARE. 205 att introducera ett franskt handelshus, hvarpå konungen ligigt svarade: 2Ja så, har du det? Det var en annan sak! Det är bra att du, — jag menar norrmännen — börja göra affärer i Sverge. Ju flera sådana mellan brödrafolken, dess bättre!» 1 Han uppbjöd Kela sitt personliga inflytande för att minska antipatierna mellan sina båda stridande folk, samtidigt med att han ej gaf på osjälfständigt sätt en tum efter åt någotdera hållet, ej häller sparade han sin egen person på de täta resor, han under denna tid företog mellan Stockholm och Christiania 2. I svenska prässen (Östgöta Correspondenten 9 februari 1860) antyddes det såsom bestämdt, att kung Carl »vore öfvertygad om, att Norge hade rätt, och vore besluten att sanktionera norska stortingets beslut i endast norskt statsråd.» Denna förmodan ökade spänningen i Sverge, samtidigt med att konungen personligen fick sin andel af de norskfientliga slängarne, och föreställningen, att den personliga monarkiska viljan skulle göra sig gällande i strid mot den ansvariga konseljen, i strid mot majoriteten inom trenne riks- 1 »Mina Frimurareminnen» af —l—. 2 Angående kung Carls medlingsförsök vid de svensk-norska förvecklingarnes mera komiska framträdande berättas ett par för kungens humoristiska uppfattning mycket betecknande anekdoter. Redan vid Öscar I:s begrafning skulle norrmännen hafva påyrkat, att då de voro så fåtaligt representerade vid högtidligheten, borde ätminstone deras statsminister, som var äldre i tjänsten, få gå till höger om den svenske. Kung Carl skulle då leende hafva föreslagit, att de båda höga funktionärerna kunde gå till höger om hvarandra fem minuter i sender och sålunda tura ofn under akten. Under hans kröning, som inträffade midt under den värsta unionsstriden, sleto så att säga hans båda regeringar i hvar sin flik af hans kröningsmantel. Norska statsministern lär då af ofvan anförda skäl hafva påyrkat att i processionen få gå till höger om svenske ministern, den efter kröningen till grefve utnämnde baron Manderström. Riksmarskalksämbetet kunde emellertid för sin del icke bifalla detta yrkande, utan hänvisade norske ministern till kung Carl, som lär hafva svarat honom: »Att du, min käre Sibbern, skulle gå till höger om baron Manderström, det kan jag ej tillåäta; men skulle du vilja gå till höger om mig under tronhimmeln, så mycket gärna.»