206 HUR KUNG CARL LÖSTE STÅTHÅLLARFRÅGAN. stånd och i strid mot det allmänna tänkesättet inom hela riket, var en brandfackla in i den brinnande partistriden. Hans ställning var således allt annat än angenäm, och med rätta kunde prässen uttrycka den så: »Sanktionerar kung Carl svenska riksdagens beslut, så får han ett helvete i Norge; sanktionerar han däremot norska stortingets beslut, så får han det i Sverge.» »I denna hotande belägenhet», yttrar en framstående svensk historiker 1 i sitt minnestal öfver kung Carl, »vid denna kollision emellan berättigade intressen, var det konungens sunda omdöme, oväldiga bemedling och redbara sätt att gå till väga, som förekom en svårare brytning och återställde det goda förhållandet.» Som bekant redde nämligen Carl XV härfvan så, att han hvarken gaf sitt bifall till ståthållarämbetets afskaffande eller till den äskade revisionen. I ofvan citerade omdömen om kung Carl hafva, så vidt vi veta, alla historieskrifvare enhälligt instämt. Och samtidens uttalanden äro äfven i öfverensstämmelse härmed. »Konungen har aldrig varit mera populär och älskad än nu», heter det från Norge den 19 december 1861, »den raskhet, bestämdhet och det konstitutionella handlingssätt, han ådagalagt vid detta tillfälle, har stadfästat öfvertygelsen, att han är i besittning af öfverlägsen statsmannaskicklighet. Stor tacksamhet äro de förenade folken skyldiga sin unionskonung för hans beslutsamma och fasta uppträdande uti en tvist, som äljes kunde hafva tändt en ny tvedräktsfackla emellan båda folken.» — Att kung Carl just i denna för honom så svåra strid värkligen kan sägas hafva stått »öfver partierna», är således en från alla håll erkänd sanning, hvilken ställer hans personliga värdighet i klar och vacker dager. Och när den 4 november 1864 kom, då visade det sig, hvad kung Carls sträfvan värkat. Den femtioåriga föreningsdagen firades öfver hela halfön med stort allvar, med gudstjänst och te deum i alla kyrkor, 1 (. T. Odhner: Till minne af konung Carl XV.