ORD VID UNIONENS HALFSEKELSDAG. 207 med banketter, fästmiddagar, kantater, tal, illuminationer — den i Stockholm var »den praktfullaste, som dittills någonsin ägt rum», — och detta öfver allt, i hufvudstad och i by, i Sverge och i Norge, i kungens slott, i kasernerna och i ungdomsskolorna. All strid var tystnad. Ropet: »unionens upplösning» hördes ej mera. Det ljöd endast: »lefve föreningen på likställd grund», och detta från alla läger, äfven det militära. Så yttrade statsrådet Carlson i sitt stora tal på rikssalen: »Men är då freden endast lycka? Är den icke tillika en kallelse? Innehåller föreningen idel glädje? Innebär den icke tilika en uppgift? — — — Just det är fredens största välsignelse, att hon sätter alla krafter i rörelse, just det är föreningens lycka, att den uppfordrar till en värksamhet utan gräns, innebär en uppgift, oändligt stor — men som icke löses med svärdets blodiga idrotter, utan genom tankens ansträngda arbete, än mer genom piljans renande lust att befrämja det helas väl. — — — Ja, föreningen skall segra öfver alla de små hinder, som möta den, öfver alla de svårigheter, som skulle vilja — — — träda i vägen för dess utveckling — — — föreningen är den klippa, på hvilken Nordens framtid hvilar.» — — — Och vid banketten i Berns salong yttrade Blanche, att »fria själfständiga statsförfattningar, det var, hvad de båda folken förde in i gemensamt bo under samma konung, och därmed följde af sig själf, att för det nya frihetens ljus, som lyste öfver båda, det gamla aggets, den gamla fiendskapens skuggor skulle fly». — — — Statsrådet Malmsten var dock den, som starkast betonade norrmännens rätt, då han vid stadsfullmäktiges fästmiddag i Stockholm yttrade: »Riksdagen i Eidsvold framstår såsom en lysande meteor på Norges politiska himmel. Men meteoren blef först genom föreningen med Sverge den 4 november 1814 en allt upplifvande, värmande, känsligt strålande sol öfver Norges land och folk. Norge blef återgifvet åt sig själft och Jritt förenadt med Sverge såsom ett själfständigt och oberoende land. — — — Och månne ej föreningen med detta unga friska Norge haft ett mäktigt välgörande inflytande på oss, på Sverge och dess utveckling — — — månne vi ej äfven