KUNG CARLS FÖRHÅLLANDE TILL NORGE. 209 gemensamhetskänslan, som återljöd däri. Skandinavismen hade äfven här sått ut sitt frö; ingen tänkande människa kan förneka det inflytande, som denna enhetstanke, hvilken uppenbarat sig i politiken, i alla dessa nordiska möten på religionens, vetenskapens, konstens och det materiellas områden, öfvat på förhållandet mellan Sverge och Norge. Men äfven skandinavismen hade under denna tid i kung Carl sitt bästa stöd, hvarom vi längre fram skola tala. Således är denna omständighet en ytterligare anledning att betona, att det i främsta rummet är kung Carls personliga förtjänst, att förhållandet mellan de båda rikena, från att hafva varit till ytterlighet spändt, blef i det folkliga blodsbandets namn så utjämnadt, att man å ömse sidor med stora fästligheter öfver hela landet hälsade föreningens femtioårsdag. Att han stod så välgörande opartisk mellan bägge sina riken, berodde ej endast på hans kraft och själfständighet, utan äfven på hans frihetsvänliga sinnelag; ty liksom i Sverge tidens unga tankar funno ryggstöd hos honom — honom själf medvetet eller omedvetet — så var detta ock fallet i Norge. Och därför kunde han uppriktigt vara med om norrmännens glädje på deras frihetsdag, såsom när han i egenskap af vicekonung i Christiania deltog i fästen den 17 maj 1856, eller då han senare den 16 maj 1864 — norska frihetens femtioårsdag — med ett telegram lyckönskade den i Eidsvold samlade skaran till den högtid, »som rundt omkring i landet samlar det norska folket i tacksamhet mot Gud, som för 50 år sedan med friheten också skänkte det andan att förtjäna och bevara frihetens välsignelse». Hans mest framstående regeringshandling i Norge var prägladt af detta tänkesätt; vi åsyfta införandet af årliga storting, hvilka i hög grad främjat nationens större själfstyrelse. Det var med öppen blick för det berättigade i det norska folkets sträfvan för jämlikhet och oberoende, han sökte värka för enighet och godt förstånd mellan norrmännen och sina kära svenskar. Genom sin personliga mellankomst under 1860 års svensknorska konflikt återställde han, som sagdt, det goda förhållande, 14