KUNG CARLS STÄLLNING TILL REPRESENTATIONSREFORMEN. 229 maste med ett yttrande, som han sommaren 1865 under ett besök i Skaraborgs län skall hafva fällt till en högt uppsatt man inom provinsen. Detta yttrande reproducerades samma år i augusti månad uti Mariestads Veckoblad, och man kan få se det med kursiv stil aftryckt i hela den samtida prässen såsom ett otvifvelaktigt säkert bevis på, hvar man hade kungen i detta stycke. Med förundran», hade han sålunda sagt, »har jag hört, att ett rykte är i gång, att jag skulle föga bry mig om, hur det går med representationsförslaget; detta är alldeles grundlöst; jag intresserar mig tvärtom på det högsta för förslagets framgång, och det ej blott för svenska, utan äfven för de norska förhållandenas skull.» — — Just de sista orden äro synnerligen betecknande; de visa, i huru hög grad kung Carl värkligen tänkt sig in i frågans vidd. Han, som satt till sin uppgift att arbeta för endräkt mellan brödrafolken, hade otvifvelaktigt insett, att en af orsakerna till de tvister, som förefallit — och detta ända sedan långt tillbaka på 1830-talet — var den stora olikheten mellan Norges parlamentariska representation och Sverges tunga, gammalmodiga och »fyrhjuliga ståndsvagn». Ej minst vid sitt eget tillträde till regeringen hade han hört röster i Sverge tala om Norge med dess efterföljansvärda författning på ett sätt, som än ytterligare uppretat den antinorska stämningen i landet. En i detta hänseende större likhet mellan de båda rikena skulle också medföra färre anledningar till tvist och split, ty ju större öfverensstämmelse i statsform, dess större närmande, dess större tillit. Det är äfven bekant, att skandinaverna i allmänhet med förhoppning afvaktade ståndens afskaffande i Sverge, ty en äfven med den danska mera öfverensstämmande representation vore alltid ett steg i den riktning, som från detta håll åsyftades1. En hvar känner kung Carls ifriga skandinaviska sympatier. 1 Såsom ett exempel på tänkesättet i de skandinaviska kretsarne i Danmark vilja vi anföra ett uttryck af direktören i danska inrikesministeriet, Vedel. Efter representationsförslagets framläggande skref han nämligen i bref till L. J. Hierta: »Detta ser ut som en unionstanke».