230 KUNG CARLS STÄLLNING TILL REPRESENTATIONSREFORMENXN. Det tyckes oss ej vara svårt att uttala en bestämd öfvertygelse om kung Carls värkliga tanke angående den stora reformen. Han var för det första ej den man, som för 170,000 rdr — i det hela taget en spottstyfver för en regerande konung med dåliga affärer — skulle så att säga sälja sitt lands gamla konstitution. Det är välbekant och äfven i detta arbete flera gånger omtaladt, hur högt kung Carl älskade Sverge. Mer än en gång yttrade han i tal och i skrift sin stolthet öfver att vara svensk; och i hans dagböcker ser man ofta uttryck sådana som t. ex. detta: »Sverge, det är skönt att veta, att man är en bland dina söner, att man under din himmel första gången skådat dagens ljus, att känna ett outsägligt begär att offra allt för ditt namns ära.» — — Denna hans fosterlandskärlek var ej en abstrakt eller romantisk allmän känsla, utan en intensiv kraft, hvilken, då döden var honom nära, rent af uppehöll honom, till dess han hunnit hem till sitt land — endast där kunde han i frid sluta sina ögon. Ingen skall sålunda kunna säga om konung Carl XV annat, än att han var ärlig och svekfri, oegennyttig och sorglös — kanske klandervärdt sorglös åtminstone i hvad som rörde honom själf och hans egna affärer; och ingen skall häller om honom kunna vittna annat, än att landets lycka var för honom det främsta: är det då väl troligt eller ens tänkbart, att han skulle kunnat låta Sverges utveckling bero af en personlig penningfråga? Aldrig. Så handlar ej en man med kung Carls karaktär. En af hans närmaste vänner, som kände honom väl, har om honom yttrat, att han var ett snille i karaktär och lynne; ty, som det gifves snillrika hufvuden med svaga karaktärer, så gifves det åter karaktärer, som visserligen ej äro starka i reflexionen, men som instinktlikt gå rakt på sitt mål och gripa det med hjärtats fulla varma kraft. Och i öfverensstämmelse med sig själf handlade han sålunda äfven här. Vi hålla det ej för otroligt, att han in i sista