KUNG CARLIS STÄLLNING TILIL REPRESENTATIONSREFORMEN. 231 stund värkligen tvekade; det skulle hvarje furste göra, som insåge vikten och betydelsen af det steg, som stode i begrepp att tagas. Och denna tvekan är just bästa beviset för att han aldrig låtit binda sig genom något löfte, som stod i samband med apanagefrågan, det visar, att han in i det sista handlade fritt i detta hänseende. Men hans tvekan står ej häller i strid med den fulla sanningen af hans ord, då han vid flera tillfällen yttrar sin önskan om förslagets genomförande och seger. Öffentligt och med stort allvar uttalade han denna önskan i trontalet, på samma gång han erinrade om det offer, som begärdes af adeln: »Det är ett högt anspråk», sade han, »att en bestående representation skall, med full frihet i vilja och handling, själf på en annan öfverflytta det ärofulla uppdraget att föra ett folks talan. Jag tänker därför högt om eder, då jag uttalar mitt hopp, att I skolen antaga detta förslag, i hvars framgång jag ser en ökad trygghet för samhällets lugna utveckling.» Att kung Carls äfven här uttalade förhoppning om förslagets framgång var uppriktig, därför garanterar just bland annat äfven hans skandinaviska uppfattning af Nordens lycka och framtid, såsom vi nyss antydt. Att han först på grund af de talrika reformbanketterna och deputationerna — hvilka senare han i enlighet med sitt förut anförda uttalande ej häller officiellt mottog — fattade ett afgjordt beslut, detta åter visar endast, att kung Carl dessförinnan tvekat att sanktionera förslaget, enär detta möjligen kunde vara endast ett uttryck för den liberala opinionen — låt vara majoriteten, man dock endast en fraktion. När han sedan såg, att denna opinion också var den nationella, då var hans tvekan slut, och då skref han med fast hand under utan att lyssna till det reformfientliga partiets 1 och prässens mörka 1 Detta parti representerades långt ifrån endast af adeln, af hvilken mänga högsinta och upplysta män voro för reformen, utan ännu mera af prästerna, hvilkas organ, »Väktaren», t. ex. yttrade om nya kommunallagen, att den vore »en början till undergräfvande af konungamakten», att landstingen »voro en illusion» och att »själfstyrelseandan vore en elak ande», o. s. v. i samma stil. Faktiskt är, att intet stånd var så fientligt som det prästerliga mot ett förslag, som påtagligen skulle komma att medföra särskildt för landtmännen en högst betydande makttillöknirg.